Jag satt och kollade på Linköping mot Skellefteå. När de senare ledde med 6-2 hade jag fått nog. Då jag vill att Skellefteå ska förlora, men det är bara ett önsketänkande.

Skellefteå har hockeytraditioner. De var ute ur elitserien under flera år men kom tillbaka. Hur har de betett sig för att blir det bästa laget? Kanske någon annan som vet bättre?

Jag tror att det beror på en lokalpatriortism blandad med en gammal hockeykultur och mycket lyckade köp och en smart ledning. Jag vet inget om deras ekonomi men tror knappast att den lilla staden kan ställa upp med så mycket pengar. Eller har jag fel?

Men det var inte därför jag skrev detta inlägg. När jag switchade mellan programmen kom jag in i Brynäs sista match mot Skellefteå våren 2012. Och jag föredrog att se på den framför Linköping-Skellefteå. Jag kom in i sista perioden. Silfverberg hade lett Brynäs till ledning med 1-0 tidigare. Och jag kom ihåg i mina minnen att Gunderson slog in 2-0 och säkrade SM-guldet. Och det såg jag också i den här reprisen. Och jag kom ihåg tårarna från spelarna och deras glädje när matchen var slut och guldet var säkrat.

SM-guldet var något av det bästa som hänt mig under de senaste åren. Jag kände stolthet över Brynäs. Inte bara över laget utan också över Gävle. En stad med hockeytraditioner och en stad med en stolt historia. Hela sommaren såg jag repriserna på slutspelsmatcherna. Och det var verkligen kul.

Jag hoppas att jag en gång till kan ha fördelen att känna den stoltheten.

När jag såg Ekholm, Andersen och en Sundqvist som gjorde en slutspelsserie  som var makalöst bra och Silfverberg, Järnkrok och en Martin Johansson i högform så kunde jag inte bli att bli nostalgisk.

Ja men kan inte bli hur nostalgisk som helst. Nu gäller det att se framåt. Det jag först vill se är att laget får ett försvar som överträffar denna säsongs. Med råge. Jag återkommer till detta framöver.

Men: kan verkligen Brynäs få ett sånt radarpar som Silfverberg och Järnkrok igen.?