Såhär efter säsongen är det läge att utvärdera truppen som fört Brynäs genom säsongen 2011/2012. Eftersom Brynäs vann SM-Guld så är det roligare än i vanliga fall, men jag har försökt att inte euroforiskt hylla alla kategoriskt på grund av lagets prestation. Det är dock viktigt att säga att ett lag är beroende av alla lagdelar och alla spelare för att vinna. Även om några spelare utmärkt sig mest så är alla delaktiga i den succé som säsongen 2011/2012 innebär.

Målvakter

Niklas Svedberg

Niklas Svedberg slog redan förra året igenom då han petade ”Tysken” (Thomas Greiss). Dock visade han tendenser på att varva starka insatser med mindre bra insatser där billiga mål tappades in osv. Säsongen 2011/12 har han gått från klarhet till klarhet. Svedberg var slutspelets bästa målvakt och vann matcher på ett sådant sätt som krävs för att ett lag ska vinna SM-Guld. Svedberg har vuxit fram som en stormålvakt och kan han hålla samma nivå i framtiden så kommer han också att bli en sådan. Nu är Svedberg förlorad till NHL/AHL och med tanke på slutspelet kan jag förstå det. Kanske får vi se Svedberg i NHL om ett par år efter de, för en målvakt, obligatoriska åren i AHL.

 

Johan ”Honken” Holmqvist

”Honken” kom från Frölunda till Brynäs. Från ett lag med obefintligt försvarsspel till ett lag som lagt största fokus på just försvarsspelet de senaste åren. ”Honken” har, precis som på 90-talet, varit ganska ojämn. Dock verkar han kunna hantera det bättre nu än då och hans svackor är ofta väldigt korta. ”Honken” är en landslagsmålvakt med rutin och en tillgång för alla lag. Att han dessutom har Brynäshjärta är en bonus. Inför slutspelet fick ”Honken” förtroendet i den första matchen vilket gladde mig. Jag trodde att han, precis som 1999, skulle kliva fram och bli den ”Honken” som vi Brynäsare avgudar. Nu fick han tyvärr inte chansen på grund av en sjukdom, men med tanke på Svedbergs framfart ska man inte klaga. ”Honken” och Svedberg har varit ett av Elitseriens bästa målvaktspar och det känns tryggt att han blir kvar även om Svedberg sticker till NHL/AHL. I slutspelet har det dessutom framkommit att Svedberg och Honkens konkurrens varit en hälsosam konkurrens där de hjälpt varandra till att bli bättre målvakter. När Honken fick chansen i den femte matchen i SM-finalen så trodde jag att Brynäs skulle vinna och Honken bli (ännu mer) odödlig. Nu förlorade man, men som Svedberg sa efter sista matchens slutsignal så gjorde de det tillsammans, och Honken är lika delaktig i SM-guldet som någon annan i laget. Sett över hela säsongen så har Honken visat att han fortfarande är en mycket bra hockeymålvakt som har flera år kvar på toppen. Med hans skicklighet och rutin var han en tillgång för Brynäs säsongen 2011/12 och kommer så förbli under ett antal säsonger framöver.

 

Backar

Niclas Andersén

Andersén förutspåddes en lysande framtid i Elitserien och NHL. Nu har snacket om NHL avstannat något och jag kan förstå varför. Andersén är en defensiv back som spelar rejält och stabilt. Den typen av backar får tyvärr allt för sällan chansen i NHL. Nu ryktas Andersén till KHL och det förvånar mig inte. Det tog flera omgångar innan han var inne på baklängesmål och det är signifikativt för just Andersén att Brynäs har ett bra försvarsspel när han är på isen. Han är ingen ålskytt, även om förra säsongens solomål var riktigt snyggt, men han är en klippa i egen zon. Spelare som Andersén behövs för att skapa ett mästarlag och försvinner han till KHL så blir han svår att ersätta.

Lars Jonsson

Lars Jonsson är kontroversiell. Han är en ”stjärnback” som drar hög lön men inte presterat. Förra säsongen blev spolierad av en skada och även denna säsong förstördes på grund av skador och sjukdom.  När Lars Jonsson spelar dåligt så är han dålig, men när han spelar bra så lyfter han ett helt lag. Jonsson spelar ofta med små marginaler och det blir därför väldigt tydligt när han inte har marginalerna på sin sida. Det blir svårt för Jonsson att glömma årets säsong eftersom han vunnit SM-Guld, men förhoppningsvis kan han glömma de dåliga perioder han hade och komma ihåg de bra. Får han en skadefri säsong tror jag att han kan ”bli sig själv” igen och bli den storback som han är.

En annan sak jag lade märke till med Lars Jonsson var att han i finalspelet, när han var sjundeback, ofta gick runt i båset och peppade sina medspelare. Det är stort av en petad ”storspelare”.

 

Jörgen Sundqvist

Vilken Brynäsare älskar inte att se ”Sunkan” på isen? Visst, han har haft formsvackor som alla andra. Men han står alltid upp för sitt lag. Sundqvists tackling på en Skelleftåspelare i en av SM-finalerna gjorde ont att se, men jag har också sett honom fått liknande tacklingar själv. Oavsett vad så kör Sundqvist lika hårt och går lika modigt in i varje närkamp i nästa byte. Om Sundqvist stannar så är sannolikheten stor att han blir lagkapten. Han är en ledare på isen som föregår med gott exempel, och precis som Andersén så bidrar han mycket i det defensiva spelet. Sundqvist är en Brynäshjälte och nu när han har ett SM-Guld så är det skrivet i sten.

 

Ryan Gunderson

Ryan Gunderson började sin säsong något tveksamt, och man var rädd att det skulle bli ännu en Dale Clarke. Dock kunde Gunderson anpassa sig till omställningen mellan Allsvenskan och Elitserien på ett bra sätt och använda sina styrkor för att bidra till laget. Gundersons styrka är framförallt det offensiva backspelet. Som back på blålinjen i power play är han om inte bäst så en av de bästa i Elitserien. Gunderson skjuter inte hårdast, men han skjuter luriga skott i rätt sekund. Ofta skjuter Gunderson styrskott vid rätt tidpunkt eller placerade dragskott i luckor just när målvakten är skymd. Detta har starkt bidragit till Brynäs starka PP och bland annat i den avgörande SM-finalen har det visat sig nyttigt.

I defensiven är Gunderson inte utmärkande, vilket får ses som bra för en back med sina styrkor i offensiven. Allt för ofta är offensiva backar dåliga i egen zon, men Gunderson håller en bra standard och blir därför ingen säkerhetsrisk. Möjligen skulle han kunna bli lite större och starkare, men då hade han varit förlorad till NHL. Rydan Gunderson får ses som ett av Micke Sundlövs bästa nyförvärv någonsin.

Mattias Ekholm

Mattias Ekholm startade säsongen i Nordamerika men återvände efter att ha blivit sågad vid fotknölarna av sin tränare. Vinnaren i det var Brynäs, och kanske även Ekholm som efter kvartsfinalvinsten mot Frölunda sa att det var det största han varit med om i sitt liv. Man får därför anta att SM-guldet numer är hans livs största ögonblick.

Ekholm kom till Brynäs inför förra säsongen som en lovande defensiv back. Han utvecklade snabbt sin offensiv och är nu en jätte både offensivt och defensivt, vilket är ganska ovanligt. Ekholm har potential att bli en storback. Ibland agerar han något nonchalant, men kan han slipa bort det så blir han kvar i Nordamerika mycket längre nästa gång. En jätte i defensiv zon som dessutom är spelskicklig och skjuter som en häst. Det är beskrivningen av en storback.

Ekholm blev med all rätt uttagen till VM-truppen. Tyvärr fick han inte chansen, men jag är säker på att han kommer att spela VM framöver. Det enda hindret är egentligen att hans NHL-lag kan gå ”för långt” för att han ska kunna göra det.

När Ekholm återvände från Nordamerika så blev han den sista pusselbiten i Brynäs bygge av ett guldvinnande lag.

 

Simon Löf

Simon Löf skulle slåss om positionen som sjundeback med Jonathan Carlsson. På grund av skador blev han dock mer än så. Löf var ordinarie i stort sätt hela säsongen och när slutspelet kom så blev Lars Jonsson petad till förmån för Simon Löf. Löf är en defensiv back som tidigare slagit fler icingar än passningar, men nu har han tagit ett kliv till i sitt spel. Den gågna säsongen har Simon Löf blivit en stabil defensiv back som inte ger bort pucken när han får den. Han är visserligen inte den som slår dom avgörande passningarna och frilägespassningar, men han har gjort en mycket bra säsong. Med tanke på hans unga ålder så är han också en man för framtiden. Simon Löf kan på sikt bli en ny Andersén eller Sundqvist. Säsongen är helt klart godkänd, om inte mer.

 

Simon Bertilsson

Bertilsson var bra förra säsongen, men i år växte han och höll landslagsklass. Bertilsson spelar hårt och är stabil defensivt samtidigt som han har en bra spelförståelse och teknik vilket gör att han hittar bra uppspel och passningsvägar. Säsongen 2011/12 var Bertilssons definitiva genombrottsår, och nu ryktas det att han ska gå till NHL. I vissa situationer kan Bertilsson spela ovårdat och han har delat ut ett par knätacklingar, men generellt så spelar han hårt och resolut. Bertilsson är en av anledningarna till att Brynäs vunnit SM-guld. Efter att han inte haft förtroende från Czarnecki så växte han med det förtroende han fick från Tommy Jonsson, med en landslagsplats som kvitto på hans prestation. Bertilsson är en av de unga Brynäsare som vuxit till storspelare under säsongen.

Jag skulle vilja se att Bertilsson fick mer förtroende i power play. Med Ekholm, Gunderson och Jonsson i laget så förstår jag att han fick stå åt sidan, men jag tror att ”Bertil” kan växa till ett offensivt spelgeni och target player i PP. Man ser att han har det i sig i spelet fem mot fem.

 

Jonathan Carlsson

Jonathan Carlsson har suttit på bänken större delen av säsongen. När en sådan spelare får spela så brukar det i regel gå ganska dåligt. Dock har Carlsson gått in och gjort klart godkända matcher, och visat sig vara en perfekt sjundeback. En sjundeback behöver vara någon som accepterar sin roll, motiverar sina medspelare och spelar stabilt när han får speltid. Precis det har Carlsson gjort. Nu går han till Timrå och jag hoppas att han växer med den speltid som han antagligen får.

 

Victor Berglind

Berglind är en framtidsspelare som knappt spelat under säsongen. Hans främsta styrkor ligger i det offensiva spelet och han påminner om Rydan Gunderson på det viset. Förhoppningsvis får Berglind mer speltid nästa säsong och kan då växa med uppgiften. Stärker han sitt defensiva spel och växer så som andra unga spelare vuxit i Brynäs så är han en framtida stjärnspelare.

 

Forwards

Andreas Dackell

Dackells säsong har varit ganska misslyckad.  Det har dels berott på att ”Dacke”har nått sin peak som hockeyspelare för ganska många år sedan, men också på att han haft problem med skador. Som självskriven lagkapten har Dackell ofta fått lite för stort förtroende. Även om han fortfarande är mycket bra i box play och håller en bra nivå offensivt så är han inte längre en spelare för en första-uppställning i power play eller en spelare som ska slängas in när Brynäs jagar kvittering i slutet av en match. Detta har inneburit att Dackell ofta varit helt okej på isen, men kanske fått för mycket förtroende i avgörande lägen och på så sätt gjort Brynäs mindre vasst framåt i just de situationerna.

Trots detta tror jag att Dackell har spelat en stor roll i Brynäs framgång. Precis som ”Honken” och Hansen har ”Dacke” tillfört stor rutin i laget, vilket är viktigt för de yngre spelarna. Som ”lagets pappa” har han fått ta ett stort ansvar utanför isen när det gällt media och i omklädningsrummet när man haft svackor. Det var därför ett naturligt drag att låta Dackell stå i båset under den sista delen av slutspelet när han inte kunde spela på grund av skada. Precis som -99 när Anders Huss stod i båset så kunde Dackell tillföra de ovan nämnda sakerna även från den nya positionen. Jag kan tänka mig att Dackell fortsätter som tränare inom föreningen och, precis som t.ex. Ove Molin och Björn Danielsson, kommer att dyka upp i Brynäs bås i framtiden.

Oavsett hur Dackells prestation varit den här säsongen så är han en Brynäslegend. Jag var själv på plats när han, på volley, avgjorde den sista och avgörande SM-finalen mot Luleå 1993. Jag kommer att skriva mer om detta i ett framtida inlägg specifikt om Andreas Dackells karriär.

 

Mads Hansen

Precis som Dackell så tyckte många med mig inför säsongen att Hansen sett sina bästa dagar som hockeyspelare. Personligen kunde jag inte förstå varför Brynäs valde att behålla norrmannen som, precis som förra säsongen, var en förbestämd fjärdeline-spelare. Dock har Hansen höjts av lagets framgång och gjort en riktigt stabil insats. Som center i fjärdekedjan har han ofta fått spela med unga spelare och har då kunnat bidra till deras utveckling med sitt lugn och sin rutin. Spelmässigt så har Hansen en betydande roll i box play men har också spelat power play. Att han spelat PP ser jag som ett myserium, men efter ett SM-guld är det svårt att ta fram stora sågen mot mästarlagets tränare, som gjort uttagningen.

Hansen har, precis som Dackell, haft en viktig roll som en av lagets mer rutinerade spelare. Han har spelat mängder av avgörande matcher och mästerskap både i Elitserien och på landslagsnivå. Hansen är inte en stjärnspelare, men kommer ändå att få en betydande roll i nästa säsongs lagbygge där han precis som föregående säsong kommer att bidra med sin rutin för att lyfta nya, unga, spelare samt vara en lugn fjärdeline- och box play-spelare.

 

Johan Larsson

Johan Larsson är supertalangen som slog igenom i slutet av förra säsongen när han under brinnande slutspel fick kliva fram som en framträdande spelare efter mängder av Brynäs-skador. Den här säsongen startades med Johan Larsson som en självklar stjärna och förväntningarna var stora.

Det har varit svårt att placera in Johan Larsson i en kedja i vinter. Han har inte riktigt passat med den självklara duon Järnkrok-Silfverberg och har därför ofta spelat i olika andra konstellationer. För Larsson har det inte spelat någon större roll eftersom han ofta lyfter sina medspelare samtidigt som han tar egna initiativ på isen.

Larsson kommer att lyckas väl i NHL. Han kombinerar sin spelskicklighet, spelsinne och teknik med en fysisk spelstil och fysisk styrka. Han är på så sätt väldigt all-around och kan av coachen användas på flera olika sätt.

Man bör inte skriva om Johan Larsson utan att nämna att han var lagkapten för det svenska lag som tog JVM-guld i vinter. Som lagkapten i ett guldlag har han visat att han besitter ledaregenskaper både på och utanför isen. Johan Larsson var därför en av de unga spelare som i allra högsta grad tog Brynäs till SM-guldet.

 

Daniel Widing

Daniel Widing kom från Djurgården där hans säsong hade varit väldigt upp och ner. I Brynäs fortsatte denna trend, men en av Widings två styrkor passade sig kanske främst i denna Brynäs-upplaga. Widing är känd som något av en sniper, en målskytt, men har inte riktigt producerat som önskat. Allt för ofta ser jag Widing ta skott ur omöjliga lägen, och hans genomåkningar är inte längre speciellt framgångsrika. Istället är det Widings temperament och fysiska spel som varit en tillgång den gångna säsongen. Inte minst i slutspelet intog han en Granström-liknande roll och retade gallfeber på motståndarlagens stjärnor. Självklart vore det önskvärt om det kombinerades med att ösa in mål, men det är i alla fall bra att Widing kan bidra även när han inte producerar framåt.

 

Jesper Ollas

När Michael Sundlöv värvade Jesper Ollas så var det antagligen för att få in mer tyngd och fysik i laget. Precis som Lavander skulle han på så sätt bidra med det som Brynäs saknat i de senaste årets slutspel. Jesper Ollas bidrog på precis det sätt som Sundlöv tänkt sig, men också mycket mer därtill. Ollas har visat sig vara en av Brynäs bästa spelare och han har fortsatt att växa hela säsongen. Tillsammans med Johansson har han skött en otroligt stark forechecking som ofta medburit att Brynäs vunnit puck väldigt högt upp i banan. Fortsätter Ollas sin utveckling även nästa säsong så blir han en av lagets stjärnor. Det enda som kan sätta stopp för det är om Ollas glömmer sitt eget framgångsrecept: Hårt jobb.

 

Calle Järnkrok

Det mesta har redan skrivits om Calle Järnkrok, som är något av en personlig favorit för mig. Järnkrok har delvis levt i Silfverbergs skugga, men de är ganska olika som spelare. Då Silfverberg är både ett spelgeni och en sniper så är Järnkrok ett spelgeni och tekniker. Man får gå tillbaka flera hockeygenerationer för att hitta ett spelgeni av samma kaliber. Järnkrok blandar briljanta framspelningar med fekniska nummer för att leverera både mål och assist. Firma Järnkrok-Silfverberg har närmast varit ostoppbara i power play och de har lett den kedja som motståndarna utan större framgång fokuserat på att stoppa under hela slutspelet.

Allt tyder på att Järnkrok stannar i Brynäs även nästa säsong. Detroits förhoppning är att han ska bygga på sig mer muskler och bli bättre i det fysiska spelet. Som Brynäsare kan jag bara glädjas åt att få se Järnkrok live innan han åker över atlanten för en lång och framgångsrik proffskarrir.

 

Joachim Rohdin

Ur Brynäs framgångsrika ungdomsverksamhet kommer ännu en lovande spelare: Joacim Rohdin. Rohdin som gjorde en mycket bra insats när han förra säsongen fick spela med Nordquist och Kahnberg fick sparsamt med speltid den gångna säsongen. När han väl fick spela så skapade han ofta flera målchanser utan att hitta skärpan i avsluten. I slutspelet höjde sig Rohdin ett snäpp och höjde sin produktion avsevärt. Trots detta får han inte förlängt och återfinns nästa säsong i Timrå.

Om Rohdin hittar skärpan i avsluten så tror jag att han kan bli en riktigt bra Elitseriespelare. För att hitta skärpan och tryggheten i sitt spel så behöver han få mer speltid och en ordinarie plats i ett lag. Det är tveksamt om Rohdin fått detta i Brynäs, men troligtvis får han det i Timrå vilket därför är ett bra steg att ta för hans fortsatta karriär.

 

Sebastian Lauritzen

Lauritzen, som lite skämtsamt kallas ”Gretzky” i mina diskussioner med min hockeytokiga familj, har fortsatt att producera även denna säsong. Tyvärr har också hans skadeproblem fortsatt och när säsongen skulle avgöras satt Lauritzen på läktaren, skadad.

Lauritzen har ett mycket bra spelsinne och ledde i vinter Brynäs andra power play-enhet. Som speluppläggare hittar han ofta kreativa lösningar och gör sina medspelare bättre. Hans svaga sida är hans brist på defensivt tänk. De finurliga framspelningarna kan ofta bli indianare som leder till farliga kontringar. Om han kan börja ha detta i åtanke så blir han en ännu större tillgång för laget. Dock ska jag inte klaga allt för mycket – Lauritzen har trots allt växt från en fjärdeline-spelare till en landslagsspelare under sin tid i Brynäs.

 

Jacob Silfbergberg

Allt, ja verkligen allt, har redan skrivits om Jacob Silfverberg. Silfverberg är en målskytt av rang som säkerligen skulle producera i NHL om han valt att åka över inför säsongen. Som tur är, för oss Brynäsare, valde Silfverberg att stanna och leda Brynäs till SM-guld. 1-0 målet i match sex mot Skellefteå var nästan overkligt. Från ingen vinkel allt slog Silfverberg till med ett stenhårt skott i krysset.

Silfverberg har varit bra under hela säsongen, men bara blivit bättre och bättre ju längre säsongen blivit. Förutom att vara en sniper och målskytt så är Silfverberg spelintelligent samt stark i närkamper och längs sargen. Många gånger har Silfverberg själv vunnit puck för att stå för ett smart assist eller ett eget mål. Han är med andra ord väldigt skicklig inom alla de delar som krävs för att göra en komplett ishockeyspelare, och toppar det med ett overkligt bra skott. Alla, inklusive jag, har insett att Jacob Silfverberg är Sveriges nästa storstjärna i NHL.

 

Mats Lavander

Mats Lavander värvades som en komplementspelare åt Brynäs spelskickliga ungdomar och inledde också säsongen som tredje länk bredvid Järnkrok och Silfverberg. Lavander har till viss del levt upp till sitt rykte som en fysisk spelare, men har under säsongens slutfas haft skadeproblem som sinkat honom och hans spel.

Lavander har hela säsongen jobbat hårt och även petat in några mål som pjäs framför motståndarmålvakten i Brynäs fruktade power play. Under slutspelet drogs han dock med en skada som gjorde honom långsam. I finalerna mot Skellefteå såg det stundtals ut som att han inte hängde med, och han gjorde ett par gånger misstag som var ödestigna. Min förhoppning på Mats Lavander är att ahn får vara skadefri och kan få mer fart, så att han kan spela sitt eget spel. Sett över hela säsongen får han dock ett godkänt betyg.

 

Martin Johansson

Martin Johansson värvades för att tillföra fart och fysik till Brynäs. Med facit i hand har han framförallt bidragit med fart och en härligt aggressiv forechecking. Johansson och Ollas har med sin forechecking gett motståndarbackarna mardrömmar och det är framförallt farten och forecheckingen som legat bakom Johanssons poäng i vinter.

Martin Johanssons snabbhet har också den bidragit till en hel del målchanser. När Johansson ställs man mot man i åkduell t.ex. mot motståndarlagets backar i en kontring så vinner han så gott som alltid duellen. Detta har gjort att Johansson skapat flertalet frilägen. Tyvärr har skärpan i avsluten i kombination med svårheten att avsluta i väldigt hög fart ofta gjort att dessa frilägen inte resulterat i mål Jag ser gärna att Johansson tränar in ett par förutbestämda varianter för sina frilägen. För början han sätta de lägen han själv skapar åt sig så blir han en målskytt av rang.

 

Emil Molin

Emil Molin är Ove Molins son, vilket nämns i stort sätt varje gång han är på isen. Molin har haft ett inskolningsår i år och ska ta klivet in i truppen under nästa säsong. Det jag sett av honom hittills är positivt. Emil Molin är därför en av nästa generations Brynäsare som jag tror mycket på.

 

Jonathan Granström

Jonathan Granström är en kämpe och en krigare. Den typen av spelare som du hatar att möta men älskar att ha i ditt lag. Hela ssongen har Granström spelat stabilt och ställt till med oreda framför motståndarnas mål, men det är i slutspelet som han blommar ut och blir en av lagets viktiga spelare. I år har Granström fått Widing som partner i att reta gallfeber på motståndare, men jag skulle vilja säga att Granström gjort det till en konstform. Så fort det är ”oroligheter” på isen är Granström där, mitt i smeten, och det är ingen tillfällighet.

Brynäs har vunnit SM-guld som ett lag och alla spelare har varit en del i det lagbygget. I det lagbygget är Granströms roll en väldigt viktig del för framgång. Precis som tidigare säsonger har Granström varit en av lagets bästa spelare i slutspelet och jag har svårt att se hur han skulle ersatts om han t.ex. blivit skadad.

Granström valde, efter bud från KHL; att stanna i Brynäs. Det känns bra och jag ser fram emot att han, efter en godkänd säsong, återigen blommar ut som en av lagets viktigaste spelare i slutspelet 2013. För när det börjar hetta till är Granstrm där, mitt i smeten.

 

Elias Lindholm

Elias Lindholm är, precis som Emil Molin, en av Brynäs framtida stjärnor. Lindholm har vid ovanligt ung ålder spelat i Elitserien och dessutom gjort det bra. När Lindholm är på isen så syns hans spelskicklighet och teknik tydligt, och jag är ärligt talat förvånad över att han inte fick mer speltid redan den här säsongen. När nästa säsong inleds så hoppas jag att Lindholm är ordinarie och att han kan blomma ut till näste Niklas Bäckström eller Calle Järnkrok.

 

Sebastian Wännström

Sebastian Wännström är ännu en av Brynäs unga talanger. Wännströms säsong har varit både upp och ner då han blandat tid i fjärdekedjan med spel tillsammans med Järnkrok och Silfverberg. Wännströms styrka ligger främst, eller kanske helt, i det offensiva spelet. Tillsammans med Järnkrok och Silfverberg har han producerat, men i en mer undanskymd och defensiv roll i fjärdekedjan har det gått sämre. Wännströms främsta svaghet är att han ofta håller i pucken lite för länge och att han gärna gör en extra dragning, men med lite rutin så kan det antagligen slipas bort. Wännström blir då ännu bättre offensivt och min förhoppning är att han, om han stannar i Brynäs, når samma nivå som Rödin höll förra säsongen. Wännström är draftad och det verkar som att han kommer att ta chansen i NHL, men jag tror att han kommer att starta i AHL vilket möjliggör en utlåning till Brynäs. Både för Brynäs och hans egen del vore det nog det bästa scenariot.

 

Jonas Nordquist

Jonas Nordquist är en av Leksands gamla 82-or och är med sina landslagsmeriter ganska rutinerad trots att han har ett antal år kvar av sin karriär. Nordquist har kapacitet att vara en nyckelspelare på isen men har fått stå lite i skymundan bakom stjärnor som Järnkrok, Larsson och Silfverberg. Jag tycker att Nordquist har gjort en godkänd säsong och stundtals gjort riktigt bra insatser bland annat i power play, men jag tror ändå att han kan bättre. Skulle Nordquist bli lite snabbare och starkare så skulle han kunna utnyttja sina starka sidor ännu mer. Jag tror också att Nordquist är beroende av sin miljö, alltså sina medspelare, för att prestera på ett bra sätt. Spelar han med avslutare som är bra på att åka sig spelbara i avslutarpositioner så kommer Nordquists poängskörd att fördubblas. Speciellt om han får spela med denna typ av spelare i power play.

Trots att jag här kritiserar Nordquist och tycker att han kan bättre så har han visat sig vara en viktig del i Brynäs lagbygge. Som spelskicklig och intelligent spelare är han användbar i alla spelformer och kan lätt anpassa sig beroende på vilka han spelar med. En sådan spelare behövs i ett komplett lagbygge. Min kritik ämnar snarare att visa på att Nordquist kunde vara en ”stjärna” och därmed mer poängmässigt framträdande.

 

Stab

Tommy Jonsson

Tommy Jonsson klev upp som huvudtränare efter att stått bakom Czarnecki i båset. För min del kändes det som att det kunde antingen bära eller brista för Jonsson. Hade Brynäs inlett säsongen dåligt så tror jag att förtroendet för Jonsson försvunnit snabbare än det gjort för en rutinerad tränare, men jag måste säga att jag gillar Brynäs vilja att satsa på egna talanger även på ledarsidan. Med facit i hand så var Tommy Jonsson precis den tränare som behövdes för att den individuella spelskickligheten och spelglädjen skulle komma fram hos Brynäsarna och det är nog ingen tillfällighet att lagets unga spelare tog ett extra steg i utvecklingen den här säsongen.

Jag hoppas att Tommy Jonsson kan bli en långsiktig tränare för Brynäs. Han är från Gävle och han har fostrats i Brynäs. Får Brynäs den kontinuiteten som jag hoppas på tränarsidan så är mycket vunnet för Brynäs som lag och som förening.

Överlag så har Brynäs byggt vidare på Czarneckis försvarshockey med att tillföra offensiv, kreativ frihet och fart. Med det spelarmaterial som Brynäs haft så är det ett framgångsrecept. Att vinna SM-guld under sin första säsong som Elitserietränare bevisar detta.

 

Jan Larsson

Det är svårt att uppskatta Janne Larssons roll i laget. Som utomstående vet jag inte riktigt vilket ansvar han har och vilka områden av coachingen han är aktiv inom. Jag vet att Larsson ofta håller i träningar och att han ansvarar för forwards, så jag får anta att han gjort ett bra jobb. Överlag tror jag att hans enorma rutin och den intelligens han tidigare har visat på isen kan bidra på ett positivt sätt till laget.

 

Pecka Alcén

Pecka Alcén har blivit hyllad av allt och alla. Han har varit målvaktstränare åt målvakter som varit matchvinnande för Brynäs och som i många fall nu är på väg att bli världsmålvakter. Det stämmer visserligen att Alcén även målvaktstränat mindre lyckade målvakter, t.ex. under sin tid i Leksand, men en målvakts framgång är inte endast upp till dennes tränare. De talanger som kommit upp inom Brynäs organisation har av Pecka Alcén formats och slipats till matchvinnande målvakter. För detta förtjänar Pecka en eloge. Nu hoppas jag att han slipper hälsoproblem och kan fortsätta sitt utmärkta arbete i Brynäs. Kanske är det hans humör som behöver tyglas? 😉

 

Michael Sundlöv

I ledarstaben räknar jag också Michael Sundlöv, som är ytterst ansvarig för Brynäs sportsliga prestationer. Sundlöv fick i början av hans sportchefskarriär utstå hård kritik efter diverse misslyckade värvningar, framförallt i samband med lockouten i NHL. Men de senaste säsongerna har Sundlöv gått från klarhet till klarhet i hans värvande av unga lovande spelare och spelare som ska passa in i den befintliga truppen. Sundlöv har satsat på kontinuitet och på att värva rollspelare som breddar Brynäs möjligheter till att bli ett komplett lag. Med säsongens SM-guld kan ingen påstå att han gjort ett dåligt jobb. Guldet är snarare ett kvitto på det långsiktiga arbete som Sundlöv och hela föreningen gjort för att ta Brynäs från botten av serien till den absoluta toppen.