Brynäs tog guldet och allt är som det ska ;-). I de nästkommande inläggen kommer jag att göra efter-säsongs-analyser av Elitserien (nedan), Brynäs slutspel, Brynäs trupp och några andra ämnen som jag hoppas att mina läsare tycker är intressanta. I listan nedan har jag utgått från slutplacering i Elitserien.
Luleå
Luleå har gått från klarhet till klarhet i seriespelet. Redan förra året visade Rönnqvist att hans hockeyfilosofi räcker långt även i Elitserien och i år följde man upp genom att vinna hela serien. Många kritiserade Luleå för att spela tråkig hockey, men jag håller inte med. Luleå spelade med hög fart och intensitet , speciellt i spelet utan puck. I de matcher jag såg Luleå spela (exklusive slutspel) så låg man tätt på motståndarna och gjorde det riktigt jobbigt för dem. För att Luleå ska kunna ta nästa steg behöver man utveckla sitt offensiva spel. Det är svårt att vara kreativ när man är väldigt styrd och kanske borde an lätta på det defensiva tänket i spelet med puck för att producera bättre framåt. Hur som helst så tyckte jag att Luleå var ett roligt lag att se, men jag förstår att dom som går på hockey för att se mål inte tyckte det.
Skellefteå AIK
Skellefteå gjorde återigen en bra säsong och visade att fjolårets topp-placering inte var någon engångsföreteelse. Trots att man tappat tunga namn inför säsongen så gjorde man några smarta värvningar och satsade, precis som Brynäs, på ett gäng unga spelare. Som Brynäsare gläds jag framförallt åt att Joacim Ericsson gick in och tog förstaspaden i SAIK. I Skellefteå måste jag ge beröm åt Anders Forsberg som sedan han kommit till laget gjort dem till ett topplag. Skellefteå föll till slut på på målsnöret och gav bort SM-Guldet i de första SM-finalerna. Ingen av de stora stjärnorna klev egentligen fram och SAIK var en statist i Brynäs SM-guldssaga. Har man lite tur med skador, målvaktsspelet och motstånd (ingen Silfverberg) så kan man knipa guldet nästa säsong. Det är dock oklart om Jocke Ericsson blir kvar och då är frågan om Hadelöv är målvakten som kan vinna guldet till Skellefteå…
HV71
HV71 är alltid bra. Det spelar ingen roll om halva laget anses vara föredettingar, andra halvan är skadade och ersättarna kommer direkt från juniorlaget. HV71 är starka. Efter en svag säsongsinledning som berodde på den tragiska bortgången av Stefan Liv mitt under försäsongen så kom HV tillbaka och knep hemmaplansfördelen i kvarten. Där tog det stopp mot ett lag med liknande organisations- och lagstruktur, nämligen Färjestad. Faktum är att Davidsson, Petrasek & co inte är lika bra som de en gång varit, men faktum är också att HV71 är ett av Elitseriens rikaste lag och har råd att värva klass-spelare. För mig har det känts som att medelåldern är lite väl hög och pondusen som man en gång haft har börjat försvinna. Kanske var säsongen ett mellanår för HV men den gyllene generationen börjar bli gammal och föreningen måste hitta en riktning för att ha någonting att luta sig tillbaka på när kontinuiteten med den gyllene årgången inte längre är nyckeln till framgång. HV var visserligen på gränsen till semifinal, men med HV71-ögon så är det ett misslyckande.
Brynäs
Brynäs är såklart säsongens framgångssaga. Efter år av harvande i botten av tabellen och kvalseriespel så har man de senaste åren byggt upp en framgångsrik förening. Den ungdomssatsning som startade för ett flertal år sedan bär nu frukt och Brynäs har blivit en stabil förening. Brynäs säsong går jag dock in på närmare i framtida inlägg.
Frölunda
Frölunda startade säsongen mycket bra och visade sig snart vara närmast oslagbara på hemmaplan. Efter år av spenderande så har Göteborgarna äntligen börjat tänka när de värvar och har i år satsat på att ha en hög andel spelare med Frölunda-hjärta. Förre säsongens Brynäsare, Magnus Kahnberg, är en av de Frölundaspelare som fått en nytändning och presterat mycket bra i vinter. Med tanke på de senaste säsongerna ser jag säsongen som ganska lyckad. Man förlorade trots allt mot mästarna och gav dem en match. Tyvärr för Frölundas del så lade ”Kenta” för mycket fokus på domarna i slutspelet vilket tog fokus från lagets spel. Kentas grinande efter varje domslut talade om för hans lag att han inte trodde på dem. Agerandet sade laget att de inte kunde vinna utan hjälp från domare. Tyvärr har även efterhandsdiskussionen för Frölundasupportrars del handlat om domarinsatsen trots att man egentligen inte var nära att slå ut Brynäs. Om också lagledningens analyser går ut på samma sak så blir det ingen förbättring till nästa säsong och därmed ingen semifinal.
Färjestad
Precis som HV71 så är Färjestad ett ständigt topplag. När man tappar topp-spelare så ersätts de nästan uteslutande av andra topp-spelare. I år gjorde man dock ett stort misstag – man värvade Niklas Czarnecki. Czarnecki har tidigare tränat ”underdogs” som ofta överpresterat på grund av en tight defensiv och bra kämpaglöd. När Czarnecki kom till Karlstad så tog han över ett lag som ska föra matcher och spela en offensiv hockey. Det visade sig direkt att dessa två hockeyfilosofier inte går ihop och Färjestad hade stora problem i sitt offensiva spel. Trots bristande produktion så förlorade man bara ett fåtal matcher, men firma Rundqvist/Loob fick ändå nog. I slutändan slutade man på samma position som man hade när Czarnecki fick sparken, och sanningen är nog att Czarneckis ishockeyfilosofi inte alls passar sig i Färjestad. Men det är också ett faktum att säsongens upplaga av Färjestad inte är lika bra som föregående års och det var därför logiskt att man ”endast” nådde semifinal. I kvartsfinalen stod FBK för en riktigt stark vändning mot HV71, men när semifinalerna inleddes visade det sig snart att Brynäs var snäppet bättre.
AIK
AIK har precis som föregående år levt på fyndvärvningar och Viktor Fasth. Ni som följt Brynäsbloggen ett tag vet att jag skrev mycket om Gynge när han tillhörde Brynäs och tyckte att man borde satsa på honom, men det tog några år innan Gynge på allvar slog igenom i Elitserien. Nu var han en av de värvningar som hjälpte AIK till slutspel och där återigen skrällde. För i slutspelet slog man, precis som förra året, ut seriesegraren som i detta fall var Luleå. I längden visade det sig dock, precis som förra året, att AIK inte riktigt räckte till. Man har en av Elitseriens bästa tränare och en av seriens bästa målvakter, men det krävs en större bredd för att ta guld. Säsongen 12/13 kommer både Melin och Fasth vara borta och då tror jag att AIK kommer få det väldigt svårt. Men det är ett helt annat blogginlägg…
MoDo
Efter förra säsongens fiasko så fick MoDo, med Markus Näslund i spetsen, bygga nytt. Samuelsson och Tellqvist värvades och MoDo sökte före detta NHL-spelare för fullt. Det räckte hela vägen till slutspel vilket får ses som ett fall framåt. I slutspelet hade man ingen chans att avancera, men med tanke på att säsongens MoDo var ett nybygge så tycker jag ändå att de kan vara nöjda med sin säsong. Lite oroande är det att man verkar bygga nytt även inför nästa säsong, men det kanske tar ett par år att hitta ett vinnande koncept. Jag tycker att MoDo ska satsa hårdare på sin ungdomsverksamhet, som har varit deras stora konkurrensfördel de senaste 20 åren, och på så sätt bygga från grunden. Jag är också väldigt skeptisk till Samuelsson som tränare eftersom han har ett transatlantiskt synsätt på hur hockey ska spelas. Den filosofin har tidigare visat sig ineffektiv på stor rink, och om man ser till vilka lag som klarat sig bäst den här säsongen så har det varit spelande lag som håller puck.
Växjö
När Växjö gick upp i Elitserien så trodde jag precis som många andra att de skulle bosätta sig i botten av tabellen. Säsongen startade precis som för många andra nykomlingar med en tidig formtopp som någon form av eufori efter avancemanget, för att sedan ha en nedåtgående formkurva. Växjo har dock värvat bra och varvat smarta värvningar med dyra toppspelare. Det verkar som att man haft en väldigt stark ekonomi, vilket ofta krävs när nykomlingar vill kontraktera topp-spelare. I slutändan räckte det inte riktigt till slutspel, men jag tycker ändå att det är starkt att som nykomling hamna i ingenmansland. Det brukar inte vara ett långsiktigt koncept att satsa på dyra värvningar som i många fall är halv-chansningar, men om Växjö kan få en viss kontinuitet och ett par toppspelare som stannar mer än en säsong så kan man etablera sig i Elitserien.
Linköping
Linköping är ett av årets bottennapp. Hlavac och Hlinka presterade inte som de har betalt att prestera och då var det nära att gå åt h-vete. Linköping är till stor del ett köpelag men har på senare år också haft en framgångsrik juniorverksamhet. Kanske kan man bygga vidare på detta. Lite roligt tycker jag att det är att ”de fyra stora” inte längre är självklara slutspelslag och att världsordningen, i Elitserien, håller på att skrivas om.
Djurgården
Djurgården är tveklöst årets stora besvikelse. Inför säsongen tippades stockholmarna bli ett topplag och när säsongen var slut så hade man åkt ner i Allsvenskan. Det är en stor skräll och egentligen oförståligt när man ser till lagets trupp. När Djurgården blev klara för kvalserien så trodde jag och många andra att man skulle dominera och visa vilken stor skillnad det är mellan Elitserien och Allsvenskan. Det måste ha låst sig helt, psykiskt, för spelarna och då slutade det som det gjorde. Kanske beror det på den höga medelåldern och att många ur-Djurgårdare inte presterat som förväntat, men sanningen är att man var nära att slippa kvalserien och att en dålig säsong avslutades med en urusel kvalserie. Nu får Djurgården ta nya tag i Allsvenskan och numer är Färjestad och Brynäs de enda Elitserielag som alltid startat i Elitserien. Jag tippar att DIF är tillbaka i svensk hockeys finrum om 1-3 år. Å andra sidan är det vad många sagt om Leksand.
Timrå
Timrå påminner mycket om AIK och Växjö. Man har till stor del förlitat sig på dyra utländska värvningar som varit lite utav chansvärvningar. I år hade man stora ekonomiska problem och hade därför bara råd att värva någon enstaka namnkunnig spelare. Det räcker inte, och precis som alla ”experter” tippat så blev Timrå sist i Elitserien. Personligen anser jag att det till stor del beror på att man kört budgetvarianten på sin målvaktsuppsättning. Målvaktspositionen är så viktig att två tveksamma målvakter kan vara dödsstöten för ett dåligt lag och så var även fallet för Timrå. I slutändan klarade man sig kvar på grund av att man kunde fokusera på sin uppladdning på Kvalserien ganska tidigt och för att skillnaden mellan Elitserie och Allsvenska lag är ganska stor. Ett bottenlag i Elitserien, som Timrå, håller väldigt hög Allsvensk standard. När lag som Djurgården åker ur så är det snarare av psykologiska anledningar. Med tanke på sina ekonomiska problem så lär Timrå bli ett bottenlag även nästa säsong men med en starkaremålvaktssida så kan man, om puckarna studsar rätt väg, slippa ännu en kvalserie.
Glöm inte att prenumerera på bloggen via e-post här till höger. Då får du ett e-postmeddelande när ett nytt inlägg publiceras. Det går även bra att följa Brynäsbloggen på twitter, också här till höger, så ser du även där när ett nytt inlägg skapas.
