Några funderingar kring rättsläget inom hockyn

Publicerat av
Svara

Den av Brynäs värvade målvakten Robin Rahm har i delar av svensk press gjorts skyldig till att stängas av för resten av livet till att spela svensk elithockey. Eller så har han i många artiklar kallats pillertrillarn m.fl. nedsättande benämningar. Jag tycker det det är oetiskt att offentligt utsätta en person för såna personliga påhopp då det som hände var för 2 år sedan och avstängningen nu snart är över.

Om vi ska sätta tilltro till rättssystemet så anser jag att när man avtjänat ett straff så har man sonat sitt brott.

Rahm har för sitt dopingbrott nu varit avstängd i 2 år vilket går ut i början av augusti. Om man ska följa svensk rätt så har han avtjänat sitt straff och ska nu få rätt att söka vilket jobb han vill. Även som målvakt i Brynäs eller något annan lag. Motsatsen är ju att döma någon till livstidsstraff i den meningen att ha blir bannlyst på arbetsmarknaden som hockeyspelare. Det är också typiskt får jag en tanke om att det är i Norge som han jobbat de senaste åren. I Sverige kanske det varit svårt att få vilket jobb som hellst.

Nej om nu någon har gjort något fel i sin ungdom så ska naturligtvis den eller de få en ny chans att kunna försörja sig i Sverige även i sitt gamla yrke om det gäller ett relativt lindrigt felsteg. I Brynäs har Rahm alla möjligheter att utveckla sig då Alcen visat att han kan göra stormålvakter av många talanger. Och då  Brynäs värvat Rahm så har deras bedömning varit att han har stor utvecklingspotential. Och att han är värd att få en chans i elitsserien.

Jag får önska honom lycka till.

Naturligtvis så är det inte möjligt för alla yrken att återgå till jobb efter avtjänat straff. Men att det skulle gälla det aktuella brottet är bara löjligt att påstå. Det gäller då betydligt grövre brott.

Bra gjort Brynäs och Sundlöv. Att ni sett till det sportliga och inte till moralpredikningarna.

Det finns ändå hopp om det svenska rättssamhället.

 

 

 

Brynäs trupp 2011/2012

Publicerat av
Svara

Såhär efter säsongen är det läge att utvärdera truppen som fört Brynäs genom säsongen 2011/2012. Eftersom Brynäs vann SM-Guld så är det roligare än i vanliga fall, men jag har försökt att inte euroforiskt hylla alla kategoriskt på grund av lagets prestation. Det är dock viktigt att säga att ett lag är beroende av alla lagdelar och alla spelare för att vinna. Även om några spelare utmärkt sig mest så är alla delaktiga i den succé som säsongen 2011/2012 innebär.

Målvakter

Niklas Svedberg

Niklas Svedberg slog redan förra året igenom då han petade ”Tysken” (Thomas Greiss). Dock visade han tendenser på att varva starka insatser med mindre bra insatser där billiga mål tappades in osv. Säsongen 2011/12 har han gått från klarhet till klarhet. Svedberg var slutspelets bästa målvakt och vann matcher på ett sådant sätt som krävs för att ett lag ska vinna SM-Guld. Svedberg har vuxit fram som en stormålvakt och kan han hålla samma nivå i framtiden så kommer han också att bli en sådan. Nu är Svedberg förlorad till NHL/AHL och med tanke på slutspelet kan jag förstå det. Kanske får vi se Svedberg i NHL om ett par år efter de, för en målvakt, obligatoriska åren i AHL.

 

Johan ”Honken” Holmqvist

”Honken” kom från Frölunda till Brynäs. Från ett lag med obefintligt försvarsspel till ett lag som lagt största fokus på just försvarsspelet de senaste åren. ”Honken” har, precis som på 90-talet, varit ganska ojämn. Dock verkar han kunna hantera det bättre nu än då och hans svackor är ofta väldigt korta. ”Honken” är en landslagsmålvakt med rutin och en tillgång för alla lag. Att han dessutom har Brynäshjärta är en bonus. Inför slutspelet fick ”Honken” förtroendet i den första matchen vilket gladde mig. Jag trodde att han, precis som 1999, skulle kliva fram och bli den ”Honken” som vi Brynäsare avgudar. Nu fick han tyvärr inte chansen på grund av en sjukdom, men med tanke på Svedbergs framfart ska man inte klaga. ”Honken” och Svedberg har varit ett av Elitseriens bästa målvaktspar och det känns tryggt att han blir kvar även om Svedberg sticker till NHL/AHL. I slutspelet har det dessutom framkommit att Svedberg och Honkens konkurrens varit en hälsosam konkurrens där de hjälpt varandra till att bli bättre målvakter. När Honken fick chansen i den femte matchen i SM-finalen så trodde jag att Brynäs skulle vinna och Honken bli (ännu mer) odödlig. Nu förlorade man, men som Svedberg sa efter sista matchens slutsignal så gjorde de det tillsammans, och Honken är lika delaktig i SM-guldet som någon annan i laget. Sett över hela säsongen så har Honken visat att han fortfarande är en mycket bra hockeymålvakt som har flera år kvar på toppen. Med hans skicklighet och rutin var han en tillgång för Brynäs säsongen 2011/12 och kommer så förbli under ett antal säsonger framöver.

 

Backar

Niclas Andersén

Andersén förutspåddes en lysande framtid i Elitserien och NHL. Nu har snacket om NHL avstannat något och jag kan förstå varför. Andersén är en defensiv back som spelar rejält och stabilt. Den typen av backar får tyvärr allt för sällan chansen i NHL. Nu ryktas Andersén till KHL och det förvånar mig inte. Det tog flera omgångar innan han var inne på baklängesmål och det är signifikativt för just Andersén att Brynäs har ett bra försvarsspel när han är på isen. Han är ingen ålskytt, även om förra säsongens solomål var riktigt snyggt, men han är en klippa i egen zon. Spelare som Andersén behövs för att skapa ett mästarlag och försvinner han till KHL så blir han svår att ersätta.

Lars Jonsson

Lars Jonsson är kontroversiell. Han är en ”stjärnback” som drar hög lön men inte presterat. Förra säsongen blev spolierad av en skada och även denna säsong förstördes på grund av skador och sjukdom.  När Lars Jonsson spelar dåligt så är han dålig, men när han spelar bra så lyfter han ett helt lag. Jonsson spelar ofta med små marginaler och det blir därför väldigt tydligt när han inte har marginalerna på sin sida. Det blir svårt för Jonsson att glömma årets säsong eftersom han vunnit SM-Guld, men förhoppningsvis kan han glömma de dåliga perioder han hade och komma ihåg de bra. Får han en skadefri säsong tror jag att han kan ”bli sig själv” igen och bli den storback som han är.

En annan sak jag lade märke till med Lars Jonsson var att han i finalspelet, när han var sjundeback, ofta gick runt i båset och peppade sina medspelare. Det är stort av en petad ”storspelare”.

 

Jörgen Sundqvist

Vilken Brynäsare älskar inte att se ”Sunkan” på isen? Visst, han har haft formsvackor som alla andra. Men han står alltid upp för sitt lag. Sundqvists tackling på en Skelleftåspelare i en av SM-finalerna gjorde ont att se, men jag har också sett honom fått liknande tacklingar själv. Oavsett vad så kör Sundqvist lika hårt och går lika modigt in i varje närkamp i nästa byte. Om Sundqvist stannar så är sannolikheten stor att han blir lagkapten. Han är en ledare på isen som föregår med gott exempel, och precis som Andersén så bidrar han mycket i det defensiva spelet. Sundqvist är en Brynäshjälte och nu när han har ett SM-Guld så är det skrivet i sten.

 

Ryan Gunderson

Ryan Gunderson började sin säsong något tveksamt, och man var rädd att det skulle bli ännu en Dale Clarke. Dock kunde Gunderson anpassa sig till omställningen mellan Allsvenskan och Elitserien på ett bra sätt och använda sina styrkor för att bidra till laget. Gundersons styrka är framförallt det offensiva backspelet. Som back på blålinjen i power play är han om inte bäst så en av de bästa i Elitserien. Gunderson skjuter inte hårdast, men han skjuter luriga skott i rätt sekund. Ofta skjuter Gunderson styrskott vid rätt tidpunkt eller placerade dragskott i luckor just när målvakten är skymd. Detta har starkt bidragit till Brynäs starka PP och bland annat i den avgörande SM-finalen har det visat sig nyttigt.

I defensiven är Gunderson inte utmärkande, vilket får ses som bra för en back med sina styrkor i offensiven. Allt för ofta är offensiva backar dåliga i egen zon, men Gunderson håller en bra standard och blir därför ingen säkerhetsrisk. Möjligen skulle han kunna bli lite större och starkare, men då hade han varit förlorad till NHL. Rydan Gunderson får ses som ett av Micke Sundlövs bästa nyförvärv någonsin.

Mattias Ekholm

Mattias Ekholm startade säsongen i Nordamerika men återvände efter att ha blivit sågad vid fotknölarna av sin tränare. Vinnaren i det var Brynäs, och kanske även Ekholm som efter kvartsfinalvinsten mot Frölunda sa att det var det största han varit med om i sitt liv. Man får därför anta att SM-guldet numer är hans livs största ögonblick.

Ekholm kom till Brynäs inför förra säsongen som en lovande defensiv back. Han utvecklade snabbt sin offensiv och är nu en jätte både offensivt och defensivt, vilket är ganska ovanligt. Ekholm har potential att bli en storback. Ibland agerar han något nonchalant, men kan han slipa bort det så blir han kvar i Nordamerika mycket längre nästa gång. En jätte i defensiv zon som dessutom är spelskicklig och skjuter som en häst. Det är beskrivningen av en storback.

Ekholm blev med all rätt uttagen till VM-truppen. Tyvärr fick han inte chansen, men jag är säker på att han kommer att spela VM framöver. Det enda hindret är egentligen att hans NHL-lag kan gå ”för långt” för att han ska kunna göra det.

När Ekholm återvände från Nordamerika så blev han den sista pusselbiten i Brynäs bygge av ett guldvinnande lag.

 

Simon Löf

Simon Löf skulle slåss om positionen som sjundeback med Jonathan Carlsson. På grund av skador blev han dock mer än så. Löf var ordinarie i stort sätt hela säsongen och när slutspelet kom så blev Lars Jonsson petad till förmån för Simon Löf. Löf är en defensiv back som tidigare slagit fler icingar än passningar, men nu har han tagit ett kliv till i sitt spel. Den gågna säsongen har Simon Löf blivit en stabil defensiv back som inte ger bort pucken när han får den. Han är visserligen inte den som slår dom avgörande passningarna och frilägespassningar, men han har gjort en mycket bra säsong. Med tanke på hans unga ålder så är han också en man för framtiden. Simon Löf kan på sikt bli en ny Andersén eller Sundqvist. Säsongen är helt klart godkänd, om inte mer.

 

Simon Bertilsson

Bertilsson var bra förra säsongen, men i år växte han och höll landslagsklass. Bertilsson spelar hårt och är stabil defensivt samtidigt som han har en bra spelförståelse och teknik vilket gör att han hittar bra uppspel och passningsvägar. Säsongen 2011/12 var Bertilssons definitiva genombrottsår, och nu ryktas det att han ska gå till NHL. I vissa situationer kan Bertilsson spela ovårdat och han har delat ut ett par knätacklingar, men generellt så spelar han hårt och resolut. Bertilsson är en av anledningarna till att Brynäs vunnit SM-guld. Efter att han inte haft förtroende från Czarnecki så växte han med det förtroende han fick från Tommy Jonsson, med en landslagsplats som kvitto på hans prestation. Bertilsson är en av de unga Brynäsare som vuxit till storspelare under säsongen.

Jag skulle vilja se att Bertilsson fick mer förtroende i power play. Med Ekholm, Gunderson och Jonsson i laget så förstår jag att han fick stå åt sidan, men jag tror att ”Bertil” kan växa till ett offensivt spelgeni och target player i PP. Man ser att han har det i sig i spelet fem mot fem.

 

Jonathan Carlsson

Jonathan Carlsson har suttit på bänken större delen av säsongen. När en sådan spelare får spela så brukar det i regel gå ganska dåligt. Dock har Carlsson gått in och gjort klart godkända matcher, och visat sig vara en perfekt sjundeback. En sjundeback behöver vara någon som accepterar sin roll, motiverar sina medspelare och spelar stabilt när han får speltid. Precis det har Carlsson gjort. Nu går han till Timrå och jag hoppas att han växer med den speltid som han antagligen får.

 

Victor Berglind

Berglind är en framtidsspelare som knappt spelat under säsongen. Hans främsta styrkor ligger i det offensiva spelet och han påminner om Rydan Gunderson på det viset. Förhoppningsvis får Berglind mer speltid nästa säsong och kan då växa med uppgiften. Stärker han sitt defensiva spel och växer så som andra unga spelare vuxit i Brynäs så är han en framtida stjärnspelare.

 

Forwards

Andreas Dackell

Dackells säsong har varit ganska misslyckad.  Det har dels berott på att ”Dacke”har nått sin peak som hockeyspelare för ganska många år sedan, men också på att han haft problem med skador. Som självskriven lagkapten har Dackell ofta fått lite för stort förtroende. Även om han fortfarande är mycket bra i box play och håller en bra nivå offensivt så är han inte längre en spelare för en första-uppställning i power play eller en spelare som ska slängas in när Brynäs jagar kvittering i slutet av en match. Detta har inneburit att Dackell ofta varit helt okej på isen, men kanske fått för mycket förtroende i avgörande lägen och på så sätt gjort Brynäs mindre vasst framåt i just de situationerna.

Trots detta tror jag att Dackell har spelat en stor roll i Brynäs framgång. Precis som ”Honken” och Hansen har ”Dacke” tillfört stor rutin i laget, vilket är viktigt för de yngre spelarna. Som ”lagets pappa” har han fått ta ett stort ansvar utanför isen när det gällt media och i omklädningsrummet när man haft svackor. Det var därför ett naturligt drag att låta Dackell stå i båset under den sista delen av slutspelet när han inte kunde spela på grund av skada. Precis som -99 när Anders Huss stod i båset så kunde Dackell tillföra de ovan nämnda sakerna även från den nya positionen. Jag kan tänka mig att Dackell fortsätter som tränare inom föreningen och, precis som t.ex. Ove Molin och Björn Danielsson, kommer att dyka upp i Brynäs bås i framtiden.

Oavsett hur Dackells prestation varit den här säsongen så är han en Brynäslegend. Jag var själv på plats när han, på volley, avgjorde den sista och avgörande SM-finalen mot Luleå 1993. Jag kommer att skriva mer om detta i ett framtida inlägg specifikt om Andreas Dackells karriär.

 

Mads Hansen

Precis som Dackell så tyckte många med mig inför säsongen att Hansen sett sina bästa dagar som hockeyspelare. Personligen kunde jag inte förstå varför Brynäs valde att behålla norrmannen som, precis som förra säsongen, var en förbestämd fjärdeline-spelare. Dock har Hansen höjts av lagets framgång och gjort en riktigt stabil insats. Som center i fjärdekedjan har han ofta fått spela med unga spelare och har då kunnat bidra till deras utveckling med sitt lugn och sin rutin. Spelmässigt så har Hansen en betydande roll i box play men har också spelat power play. Att han spelat PP ser jag som ett myserium, men efter ett SM-guld är det svårt att ta fram stora sågen mot mästarlagets tränare, som gjort uttagningen.

Hansen har, precis som Dackell, haft en viktig roll som en av lagets mer rutinerade spelare. Han har spelat mängder av avgörande matcher och mästerskap både i Elitserien och på landslagsnivå. Hansen är inte en stjärnspelare, men kommer ändå att få en betydande roll i nästa säsongs lagbygge där han precis som föregående säsong kommer att bidra med sin rutin för att lyfta nya, unga, spelare samt vara en lugn fjärdeline- och box play-spelare.

 

Johan Larsson

Johan Larsson är supertalangen som slog igenom i slutet av förra säsongen när han under brinnande slutspel fick kliva fram som en framträdande spelare efter mängder av Brynäs-skador. Den här säsongen startades med Johan Larsson som en självklar stjärna och förväntningarna var stora.

Det har varit svårt att placera in Johan Larsson i en kedja i vinter. Han har inte riktigt passat med den självklara duon Järnkrok-Silfverberg och har därför ofta spelat i olika andra konstellationer. För Larsson har det inte spelat någon större roll eftersom han ofta lyfter sina medspelare samtidigt som han tar egna initiativ på isen.

Larsson kommer att lyckas väl i NHL. Han kombinerar sin spelskicklighet, spelsinne och teknik med en fysisk spelstil och fysisk styrka. Han är på så sätt väldigt all-around och kan av coachen användas på flera olika sätt.

Man bör inte skriva om Johan Larsson utan att nämna att han var lagkapten för det svenska lag som tog JVM-guld i vinter. Som lagkapten i ett guldlag har han visat att han besitter ledaregenskaper både på och utanför isen. Johan Larsson var därför en av de unga spelare som i allra högsta grad tog Brynäs till SM-guldet.

 

Daniel Widing

Daniel Widing kom från Djurgården där hans säsong hade varit väldigt upp och ner. I Brynäs fortsatte denna trend, men en av Widings två styrkor passade sig kanske främst i denna Brynäs-upplaga. Widing är känd som något av en sniper, en målskytt, men har inte riktigt producerat som önskat. Allt för ofta ser jag Widing ta skott ur omöjliga lägen, och hans genomåkningar är inte längre speciellt framgångsrika. Istället är det Widings temperament och fysiska spel som varit en tillgång den gångna säsongen. Inte minst i slutspelet intog han en Granström-liknande roll och retade gallfeber på motståndarlagens stjärnor. Självklart vore det önskvärt om det kombinerades med att ösa in mål, men det är i alla fall bra att Widing kan bidra även när han inte producerar framåt.

 

Jesper Ollas

När Michael Sundlöv värvade Jesper Ollas så var det antagligen för att få in mer tyngd och fysik i laget. Precis som Lavander skulle han på så sätt bidra med det som Brynäs saknat i de senaste årets slutspel. Jesper Ollas bidrog på precis det sätt som Sundlöv tänkt sig, men också mycket mer därtill. Ollas har visat sig vara en av Brynäs bästa spelare och han har fortsatt att växa hela säsongen. Tillsammans med Johansson har han skött en otroligt stark forechecking som ofta medburit att Brynäs vunnit puck väldigt högt upp i banan. Fortsätter Ollas sin utveckling även nästa säsong så blir han en av lagets stjärnor. Det enda som kan sätta stopp för det är om Ollas glömmer sitt eget framgångsrecept: Hårt jobb.

 

Calle Järnkrok

Det mesta har redan skrivits om Calle Järnkrok, som är något av en personlig favorit för mig. Järnkrok har delvis levt i Silfverbergs skugga, men de är ganska olika som spelare. Då Silfverberg är både ett spelgeni och en sniper så är Järnkrok ett spelgeni och tekniker. Man får gå tillbaka flera hockeygenerationer för att hitta ett spelgeni av samma kaliber. Järnkrok blandar briljanta framspelningar med fekniska nummer för att leverera både mål och assist. Firma Järnkrok-Silfverberg har närmast varit ostoppbara i power play och de har lett den kedja som motståndarna utan större framgång fokuserat på att stoppa under hela slutspelet.

Allt tyder på att Järnkrok stannar i Brynäs även nästa säsong. Detroits förhoppning är att han ska bygga på sig mer muskler och bli bättre i det fysiska spelet. Som Brynäsare kan jag bara glädjas åt att få se Järnkrok live innan han åker över atlanten för en lång och framgångsrik proffskarrir.

 

Joachim Rohdin

Ur Brynäs framgångsrika ungdomsverksamhet kommer ännu en lovande spelare: Joacim Rohdin. Rohdin som gjorde en mycket bra insats när han förra säsongen fick spela med Nordquist och Kahnberg fick sparsamt med speltid den gångna säsongen. När han väl fick spela så skapade han ofta flera målchanser utan att hitta skärpan i avsluten. I slutspelet höjde sig Rohdin ett snäpp och höjde sin produktion avsevärt. Trots detta får han inte förlängt och återfinns nästa säsong i Timrå.

Om Rohdin hittar skärpan i avsluten så tror jag att han kan bli en riktigt bra Elitseriespelare. För att hitta skärpan och tryggheten i sitt spel så behöver han få mer speltid och en ordinarie plats i ett lag. Det är tveksamt om Rohdin fått detta i Brynäs, men troligtvis får han det i Timrå vilket därför är ett bra steg att ta för hans fortsatta karriär.

 

Sebastian Lauritzen

Lauritzen, som lite skämtsamt kallas ”Gretzky” i mina diskussioner med min hockeytokiga familj, har fortsatt att producera även denna säsong. Tyvärr har också hans skadeproblem fortsatt och när säsongen skulle avgöras satt Lauritzen på läktaren, skadad.

Lauritzen har ett mycket bra spelsinne och ledde i vinter Brynäs andra power play-enhet. Som speluppläggare hittar han ofta kreativa lösningar och gör sina medspelare bättre. Hans svaga sida är hans brist på defensivt tänk. De finurliga framspelningarna kan ofta bli indianare som leder till farliga kontringar. Om han kan börja ha detta i åtanke så blir han en ännu större tillgång för laget. Dock ska jag inte klaga allt för mycket – Lauritzen har trots allt växt från en fjärdeline-spelare till en landslagsspelare under sin tid i Brynäs.

 

Jacob Silfbergberg

Allt, ja verkligen allt, har redan skrivits om Jacob Silfverberg. Silfverberg är en målskytt av rang som säkerligen skulle producera i NHL om han valt att åka över inför säsongen. Som tur är, för oss Brynäsare, valde Silfverberg att stanna och leda Brynäs till SM-guld. 1-0 målet i match sex mot Skellefteå var nästan overkligt. Från ingen vinkel allt slog Silfverberg till med ett stenhårt skott i krysset.

Silfverberg har varit bra under hela säsongen, men bara blivit bättre och bättre ju längre säsongen blivit. Förutom att vara en sniper och målskytt så är Silfverberg spelintelligent samt stark i närkamper och längs sargen. Många gånger har Silfverberg själv vunnit puck för att stå för ett smart assist eller ett eget mål. Han är med andra ord väldigt skicklig inom alla de delar som krävs för att göra en komplett ishockeyspelare, och toppar det med ett overkligt bra skott. Alla, inklusive jag, har insett att Jacob Silfverberg är Sveriges nästa storstjärna i NHL.

 

Mats Lavander

Mats Lavander värvades som en komplementspelare åt Brynäs spelskickliga ungdomar och inledde också säsongen som tredje länk bredvid Järnkrok och Silfverberg. Lavander har till viss del levt upp till sitt rykte som en fysisk spelare, men har under säsongens slutfas haft skadeproblem som sinkat honom och hans spel.

Lavander har hela säsongen jobbat hårt och även petat in några mål som pjäs framför motståndarmålvakten i Brynäs fruktade power play. Under slutspelet drogs han dock med en skada som gjorde honom långsam. I finalerna mot Skellefteå såg det stundtals ut som att han inte hängde med, och han gjorde ett par gånger misstag som var ödestigna. Min förhoppning på Mats Lavander är att ahn får vara skadefri och kan få mer fart, så att han kan spela sitt eget spel. Sett över hela säsongen får han dock ett godkänt betyg.

 

Martin Johansson

Martin Johansson värvades för att tillföra fart och fysik till Brynäs. Med facit i hand har han framförallt bidragit med fart och en härligt aggressiv forechecking. Johansson och Ollas har med sin forechecking gett motståndarbackarna mardrömmar och det är framförallt farten och forecheckingen som legat bakom Johanssons poäng i vinter.

Martin Johanssons snabbhet har också den bidragit till en hel del målchanser. När Johansson ställs man mot man i åkduell t.ex. mot motståndarlagets backar i en kontring så vinner han så gott som alltid duellen. Detta har gjort att Johansson skapat flertalet frilägen. Tyvärr har skärpan i avsluten i kombination med svårheten att avsluta i väldigt hög fart ofta gjort att dessa frilägen inte resulterat i mål Jag ser gärna att Johansson tränar in ett par förutbestämda varianter för sina frilägen. För början han sätta de lägen han själv skapar åt sig så blir han en målskytt av rang.

 

Emil Molin

Emil Molin är Ove Molins son, vilket nämns i stort sätt varje gång han är på isen. Molin har haft ett inskolningsår i år och ska ta klivet in i truppen under nästa säsong. Det jag sett av honom hittills är positivt. Emil Molin är därför en av nästa generations Brynäsare som jag tror mycket på.

 

Jonathan Granström

Jonathan Granström är en kämpe och en krigare. Den typen av spelare som du hatar att möta men älskar att ha i ditt lag. Hela ssongen har Granström spelat stabilt och ställt till med oreda framför motståndarnas mål, men det är i slutspelet som han blommar ut och blir en av lagets viktiga spelare. I år har Granström fått Widing som partner i att reta gallfeber på motståndare, men jag skulle vilja säga att Granström gjort det till en konstform. Så fort det är ”oroligheter” på isen är Granström där, mitt i smeten, och det är ingen tillfällighet.

Brynäs har vunnit SM-guld som ett lag och alla spelare har varit en del i det lagbygget. I det lagbygget är Granströms roll en väldigt viktig del för framgång. Precis som tidigare säsonger har Granström varit en av lagets bästa spelare i slutspelet och jag har svårt att se hur han skulle ersatts om han t.ex. blivit skadad.

Granström valde, efter bud från KHL; att stanna i Brynäs. Det känns bra och jag ser fram emot att han, efter en godkänd säsong, återigen blommar ut som en av lagets viktigaste spelare i slutspelet 2013. För när det börjar hetta till är Granstrm där, mitt i smeten.

 

Elias Lindholm

Elias Lindholm är, precis som Emil Molin, en av Brynäs framtida stjärnor. Lindholm har vid ovanligt ung ålder spelat i Elitserien och dessutom gjort det bra. När Lindholm är på isen så syns hans spelskicklighet och teknik tydligt, och jag är ärligt talat förvånad över att han inte fick mer speltid redan den här säsongen. När nästa säsong inleds så hoppas jag att Lindholm är ordinarie och att han kan blomma ut till näste Niklas Bäckström eller Calle Järnkrok.

 

Sebastian Wännström

Sebastian Wännström är ännu en av Brynäs unga talanger. Wännströms säsong har varit både upp och ner då han blandat tid i fjärdekedjan med spel tillsammans med Järnkrok och Silfverberg. Wännströms styrka ligger främst, eller kanske helt, i det offensiva spelet. Tillsammans med Järnkrok och Silfverberg har han producerat, men i en mer undanskymd och defensiv roll i fjärdekedjan har det gått sämre. Wännströms främsta svaghet är att han ofta håller i pucken lite för länge och att han gärna gör en extra dragning, men med lite rutin så kan det antagligen slipas bort. Wännström blir då ännu bättre offensivt och min förhoppning är att han, om han stannar i Brynäs, når samma nivå som Rödin höll förra säsongen. Wännström är draftad och det verkar som att han kommer att ta chansen i NHL, men jag tror att han kommer att starta i AHL vilket möjliggör en utlåning till Brynäs. Både för Brynäs och hans egen del vore det nog det bästa scenariot.

 

Jonas Nordquist

Jonas Nordquist är en av Leksands gamla 82-or och är med sina landslagsmeriter ganska rutinerad trots att han har ett antal år kvar av sin karriär. Nordquist har kapacitet att vara en nyckelspelare på isen men har fått stå lite i skymundan bakom stjärnor som Järnkrok, Larsson och Silfverberg. Jag tycker att Nordquist har gjort en godkänd säsong och stundtals gjort riktigt bra insatser bland annat i power play, men jag tror ändå att han kan bättre. Skulle Nordquist bli lite snabbare och starkare så skulle han kunna utnyttja sina starka sidor ännu mer. Jag tror också att Nordquist är beroende av sin miljö, alltså sina medspelare, för att prestera på ett bra sätt. Spelar han med avslutare som är bra på att åka sig spelbara i avslutarpositioner så kommer Nordquists poängskörd att fördubblas. Speciellt om han får spela med denna typ av spelare i power play.

Trots att jag här kritiserar Nordquist och tycker att han kan bättre så har han visat sig vara en viktig del i Brynäs lagbygge. Som spelskicklig och intelligent spelare är han användbar i alla spelformer och kan lätt anpassa sig beroende på vilka han spelar med. En sådan spelare behövs i ett komplett lagbygge. Min kritik ämnar snarare att visa på att Nordquist kunde vara en ”stjärna” och därmed mer poängmässigt framträdande.

 

Stab

Tommy Jonsson

Tommy Jonsson klev upp som huvudtränare efter att stått bakom Czarnecki i båset. För min del kändes det som att det kunde antingen bära eller brista för Jonsson. Hade Brynäs inlett säsongen dåligt så tror jag att förtroendet för Jonsson försvunnit snabbare än det gjort för en rutinerad tränare, men jag måste säga att jag gillar Brynäs vilja att satsa på egna talanger även på ledarsidan. Med facit i hand så var Tommy Jonsson precis den tränare som behövdes för att den individuella spelskickligheten och spelglädjen skulle komma fram hos Brynäsarna och det är nog ingen tillfällighet att lagets unga spelare tog ett extra steg i utvecklingen den här säsongen.

Jag hoppas att Tommy Jonsson kan bli en långsiktig tränare för Brynäs. Han är från Gävle och han har fostrats i Brynäs. Får Brynäs den kontinuiteten som jag hoppas på tränarsidan så är mycket vunnet för Brynäs som lag och som förening.

Överlag så har Brynäs byggt vidare på Czarneckis försvarshockey med att tillföra offensiv, kreativ frihet och fart. Med det spelarmaterial som Brynäs haft så är det ett framgångsrecept. Att vinna SM-guld under sin första säsong som Elitserietränare bevisar detta.

 

Jan Larsson

Det är svårt att uppskatta Janne Larssons roll i laget. Som utomstående vet jag inte riktigt vilket ansvar han har och vilka områden av coachingen han är aktiv inom. Jag vet att Larsson ofta håller i träningar och att han ansvarar för forwards, så jag får anta att han gjort ett bra jobb. Överlag tror jag att hans enorma rutin och den intelligens han tidigare har visat på isen kan bidra på ett positivt sätt till laget.

 

Pecka Alcén

Pecka Alcén har blivit hyllad av allt och alla. Han har varit målvaktstränare åt målvakter som varit matchvinnande för Brynäs och som i många fall nu är på väg att bli världsmålvakter. Det stämmer visserligen att Alcén även målvaktstränat mindre lyckade målvakter, t.ex. under sin tid i Leksand, men en målvakts framgång är inte endast upp till dennes tränare. De talanger som kommit upp inom Brynäs organisation har av Pecka Alcén formats och slipats till matchvinnande målvakter. För detta förtjänar Pecka en eloge. Nu hoppas jag att han slipper hälsoproblem och kan fortsätta sitt utmärkta arbete i Brynäs. Kanske är det hans humör som behöver tyglas? 😉

 

Michael Sundlöv

I ledarstaben räknar jag också Michael Sundlöv, som är ytterst ansvarig för Brynäs sportsliga prestationer. Sundlöv fick i början av hans sportchefskarriär utstå hård kritik efter diverse misslyckade värvningar, framförallt i samband med lockouten i NHL. Men de senaste säsongerna har Sundlöv gått från klarhet till klarhet i hans värvande av unga lovande spelare och spelare som ska passa in i den befintliga truppen. Sundlöv har satsat på kontinuitet och på att värva rollspelare som breddar Brynäs möjligheter till att bli ett komplett lag. Med säsongens SM-guld kan ingen påstå att han gjort ett dåligt jobb. Guldet är snarare ett kvitto på det långsiktiga arbete som Sundlöv och hela föreningen gjort för att ta Brynäs från botten av serien till den absoluta toppen.

Både bra och dåligt besked för Brynäs

Publicerat av
Svara

Det bra beskedet är att Granström stannar i Brynäs. Han är en karaktärsspelare som behövs i laget. Som inte drar sig för att gruffa med mostståndarna och kan även avgöra matcher. Vem minns inte när han kvitterade mot Frölunda i kvarten. Den reprisen kan man se på hur många gånger som helst.

Det dåliga beskedet är att Andersén går till KHL. Han har varit en mycket bra back även om många kommentatorer var negativa till Brynäsförsvaret i början av säsongen och till spelare som Andersén. De kom verkligen på skam. En spelare som inte var spektakulär som flera andra i laget men gjorde alltid en bra insats. Man kan säga i det tysta ända tills han fick det beröm senare som han förtjänade.

Med Ekholm, Andersén och Carlsson borta blir det bekymmersamt för Brynäs. Här kanske Jonathan Carlsson skulle ha varit kvar och fått mer speltid. Berglind kommer att bli bra det är han förresten redan nu men räcker han till? Junioren Djoos är knappast klar för elitserien. Återstår att rekrytera minst 2 helst 3 nya backar. Kanske finns de och Brynäs har nu pengar att rekrytera dem. Men att hitta dem?

Som jag ser det är backsidan det svagaste kortet just nu för att Brynäs ska försvara guldet. När det gäller kedjorna tycker jag det ser bättre ut även om en målgörare som Jakob Silfverberg och en kämpe som Johan Larsson saknas.  Men det ska jag försöka utveckla en annan gång.

Slutspelsanalys

Publicerat av
Svara

Brynäs är mästare. Guldet kom hem. Här följer en analys av slutspelets matchserier. Men först: Ni har väll inte missat guldlåten ”Guldet kom hem”?

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=FEFR3gT7goQ[/youtube]

Brynäs hade spelat bra hela säsongen och gjort starka insatser i nästan alla omgångar. I slutskedet av Elitserien, precis innan slutspurten, hade man dock en formsvacka. Dippen kostade nästan Brynäs hemmafördelen i kvartsfinalerna. Det var därför med viss oro som jag bevittnade Brynäs ta sig an Frölunda som kvartsfinalmotståndare i SM-slutspelet 2012.

Brynäs – Frölunda

Top-4 lagen får välja sin motståndare, men då Brynäs slutade fyra i tabellen så fick man möta det lag som inte blev valt av något av de tre första lagen. Jag bliv lite förvånad när HV71 valde Färjestad istället för Frölunda, men jag tror att båda lagen är jämnstarka. Dock har Brynäs förlorat mot FBK i kvartsfinalen de senaste åren och kanske hade de haft ett psykologiskt övertag där. Kvartsfinalserien mot Frölunda började i vad media kallade en domarskandal. I den första hemmamatchen tog domaren en avvaktande utvisning på en Frölundaspelare varpå Brynäs gjorde mål. Av någon anledning trodde Kenta Johansson och kvällstidningar att den avvaktande utvisningen var på en Brynäsare, varpå det såklart inte hade kunnat dömas mål. På repriserna ser vi att en Brynäsare, jag tror det var Lavander, slog en Frölundaspelares klubba i spillror. Liknande slag förekommer ofta, och det finns ingen regel som säger att det ”automatiskt” ska vara utvisning när en klubba går av, men jag kan hålla med om att det borde varit en utvisning där. Målet avgjorde matchen och Kenta, som redan innan den första kvartsfinalen lagt fokus på domarna i ett försök att slippa Brynäs fruktade power play, med alla Frölundasupportrar i ryggen lade sedan dess all fokus på domarinsatsen istället för det egna spelet. Man pratade även om att Brynäsare filmade och vevade en sekvens där Jernkrok tog sig för munnen 3-4 sekunder efter att ha fått ett slag i ansikte (som däremot ”automatiskt” ska ge en utvisning). Jag tror att Frölundas gnäll och fokus på domarna, som man inte såg röken av när Dackell fick matchstraff för att ha mottagit slag i huvudet, delvis sänkte dem och att Kentas signal till sitt lag var att han inte trodde på dem. Skulle Kenta trott på sitt lag så hade han inte gnällt på domarinsatsen utan fokuserat på det han kunnat påverka.

Även om Brynäs blev skakat i och med förlust i den 5e matchen, på hemmaplan, så tycker jag att segern var ganska klar. Frölunda lade om sitt spel från att försöka föra spelet till att spela fysiskt, småfult och delvis spelförstörande vilket resulterade i viss framgång. Men det räckte inte till seger i matchserien. Brynäs är ett spelande lag och mot Frölunda lyckades man stundtals spela ut. När Frölunda höll i spelet så hade Brynäs en storspelande Niklas Svedberg i målet. Jag kan medge att jag blev orolig när ”Honken” blev sjuk och inte kunde stå, eftersom ”Honken” är rutinerad och redan har vunnit ett guld till Brynäs, men Svedberg som tidigare varit ojämn klev nu in och höll världsklass. Segern var rättvis, men Frölunda bjöd på ett starkare motstånd än Brynäs semifinalmotståndare…

Brynäs – Färjestad

I semifinalen mötte Brynäs Färjestad, som de senaste åren varit något av en mardrömsmotståndare. Tändvätska fanns i massor. Dels hade Färjestad slagit ut Brynäs i de två senaste kvartsfinalerna, dels hade spelare som Wallin hånat Brynäsare när de gjort det och dels yttrade Czarnecki de berömda orden att han nu ”skulle få känna hur det kändes att stå framför ett lag som kan vinna SM-Guld” när han gick till Färjestad. Visst har Czarnecki stått inför ett lag som kan vinna SM-Guld, men det var säsongen 2010/11.

Eftersom Färjestad är en mardrömsmotståndare så var matchseriens start väldigt viktig. När Brynäs ”hängde med” från början så kändes det som att man låg steget före Färjestad. Min åsikt är att Färjestad var Brynäs ”lättaste” motståndare i säsongens slutspel. Man vann visserligen inte matcherna stort, men det kändes som att Gävle-laget hela tiden hade läget under kontroll. Spelare som Wallin, som tidigare dominerat mot Brynäs, hängde inte med och istället hade Järnkrok, Silfverberg och de andra stor show. Precis som i kvartsfinalen så storspelade Svedberg i målet vilket självklart är en mycket viktig pusselbit för att ta hem SM-Guldet.

Jag har försökt att inte nämna så många spelare vid namn här eftersom jag tycker att guldet var en laginsats. Alla spelare spelade på topp för att laget skulle nå sin målsättning. Men spelare som Silfverberg och Svedberg är svåra att inte nämna på grund av deras stora roller i segern. Ovan nämnda Järnkrok spelade småskadad och presterade inte så som jag vet att han kan prestera, men höll ändå en mycket hög klass. Men som sagt, segern var en lagseger.

I slutändan slog Brynäs ut Färjestad ganska komfortabelt. I intervjuer efter den sista matchen sade Wallin att Brynäs var det bättre laget och förtjänade att gå vidare. Det ger heder åt Wallin och Färjestad som till skillnad från andra inte skyllde på yttre faktorer. En stor vinnare är också en stor förlorare.

Brynäs – Skellefteå

Inför slutspelet så trodde jag att alla lag utom AIK och MoDo kunde nå finalen. Skellefteå hade på dess väg dit slagit just dessa två lag, vilket för mig gjorde att det kändes som att de var otestade. AIK slog visserligen ut Luleå i sin kvartsfinal, men precis som förra året orkade de inte hela vägen och att överprestera i två matchserier är svårt. Dock slutade Skellefteå tvåa i seriespelet och spelade final öven förra året. Det var ovisst inför finalen och man visste inte riktigt vilket motstånd Brynäs skulle stöta på.

I de tre första matcherna så krossade Brynäs Skellefteå. Det var som att Skellefteå inte insett att de mötte ett bra lag och att de spelade en direkt avgörande matchserie om SM-guldet. Skellefteå hade som sagt mött AIK och MoDo som låtit dem spela sitt spel och hålla i puck. Nu mötte de ett annat spelförande lag som mött två starka motståndare i Färjestad och Frölunda. Det var klass-skillnad. Efter match tre tror jag att Skellefteå bytte taktik och anpassade sitt spel efter Brynäs något, för det var ett nytt Skellefteå som kom ut i match fyra. Helst plötsligt spelade SAIK fysiskt och tillknäppt. De gulsvarta låg på Brynäsarna som iglar. Det hade inte fungerat för Frölunda och Färjestad att spela så, men Skellefteå hade en till dimension eftersom de hade ett bättre grundspel att falla tillbaka på när man erövrat puck.

När jag klev in på Läkerol Arena i den sjätte finalmatchen, efter att Skellefteå vunnit två raka och hade hela mediasverige i ryggen för att fullborda en historisk vändning, så insåg jag att den matchen blivit årets viktigaste match. Hade Brynäs förlorat den sjätte matchen på hemmaplan så tror jag att guldet gått förlorat. Brynäs började heller inte speciellt bra och blev tillbakapressade. Lagen fick några lägen var och det blev den individuella skickligheten som avgjorde. Jacob Silfverbergs 1-0 mål ska inte vara mål. En normal spelare kan inte ta det avslutet i det läget. För det första så är läget inte speciellt bra eftersom han sträcker sig för att nå pucken. För det andra är målvakten helt beredd och ska ta ett skott från den vinkeln. Men nu var det inte en normal spelare som tog avslut – det var Jacob Silfverberg. Silfverberg har hyllats överallt efter slutspelet och jag ska därför inte överdriva för mycket, men det är omöjligt att inte se skickligheten som krävs för att göra mål i det läge han fick.

När Ryan Gunderson gjorde 2-0 på ett sånt där smart skott som nästan bara han tar i Elitserien så var matchen avgjord. Gunderson är expert på att vänta och placera in skott när målvakten är skymd och det var precis det han gjorde i den avgörande finalen. Joacim Ericsson, som vuxit upp i Gävle och spelat juniorhockey i Brynäs, hade ingen chans att ta pucken eftersom han inte såg den.

I slutändan så går det inte att ge bort tre matcher såsom Skellefteå gjorde i SM-finalen. Hade man spelat som man gjorde de tre sista matcherna så hade finalserien blivit mycket jämn. Nu fick Brynäs fyra matcher på sig att avgöra, vilket ett så bra lag som Brynäs upplaga säsongen 2011/12 inte misslyckas med. SM-Guldet kom hem dit det hör hemma och år av uppbyggnad och juniorsatsning betalade av sig.

Det har visat sig, historiskt, att det lönar sig att satsa på den egna juniorverksamheten. Ihopvärvade lag vinner sällan SM-Guld. Det kanske tar några år innan det kommer en ny Silfverberg, Järnkrok eller Bäckström, men så länge man satsar på sina juniorer så kommer det att hända. Inom några år så kommer Lindholm och Molin vara framträdande Elitseriespelare innan de slussas vidare till NHL. Samtidigt som de kommer upp så har Brynäs, på grund av de relativt låga löner som de unga spelarna har, värva spetskompetens för att komplettera lagbygget.

Det är snudd på overkligt att Brynäs vann SM-Guld på föreningens 100-årsjubileum. Man lyckades på grund av smart investerande och en förening som numera är byggd från grunden. Just av den anledningen så kommer Brynäs att ha förutsättningarna för att vara ett topplag i flera år framöver.

Sist men inte minst vill jag framhäva spelare som inte får guldhjälmen eller finns på kvällstidningarnas mittuppslag. Spelare som Granström, Widing, Ollas, Andersén, Johansson och Sundqvist som alltid ger 100% och spelar uppoffrande för laget. Även en spelare som Lars Jonsson förtjänar beröm. Jonsson är en tilltänkt stjärna som av olika anledningar haft en väldigt misslyckad säsong. Trots det sitter han inte och surar utan var väldigt aktiv i att motivera och peppa sina lagspelare under hela slutspelet. Detsamma gäller spelare som Honken och Jonathan Carlsson. Det är ett tecken på att den gångna säsongens Brynär är ett sammansvetsat lag och inte ett gäng individualister, och bara det är värt en eloge. Där har Tommy Jonsson och Micke Sundlöv lyckats i sitt lagbygge.

Jag kommer senare att ha en genomgång av hela Brynäs trupp med en kort analys av spelarens säsong. Glöm inte att prenumerera på Brynäsbloggen via e-post här till höger så att du inte missar när ett nytt inlägg skrivs.  Har du Facebook så kan du gilla Brynäsbloggen (även det här uppe till höger) och på så sätt se i din tidslinje när ett nytt inlägg skrivs.

Eftersom jag inte varit så aktiv i bloggandet under säsongen så kommer jag nästa år att ha en eller flera medbloggare. Om du är intresserad kan du kontakta mig i det kontaktformulär som inom kort kommer att finnas på bloggen. Se även till att följa mig på twitter där jag hela säsongen twittrat om Brynäs och hockey i allmänhet. Länk finns till höger om detta inlägg.

Elitserien 2011/12 – en sammanfattning

Publicerat av
Svara

Brynäs tog guldet och allt är som det ska ;-). I de nästkommande inläggen kommer jag att göra efter-säsongs-analyser av Elitserien (nedan), Brynäs slutspel, Brynäs trupp och några andra ämnen som jag hoppas att mina läsare tycker är intressanta.  I listan nedan har jag utgått från slutplacering i Elitserien.

Luleå

Luleå har gått från klarhet till klarhet i seriespelet. Redan förra året visade Rönnqvist att hans hockeyfilosofi räcker långt även i Elitserien och i år följde man upp genom att vinna hela serien. Många kritiserade Luleå för att spela tråkig hockey, men jag håller inte med. Luleå spelade med hög fart och intensitet , speciellt i spelet utan puck. I de matcher jag såg Luleå spela (exklusive slutspel) så låg man tätt på motståndarna och gjorde det riktigt jobbigt för dem. För att Luleå ska kunna ta nästa steg behöver man utveckla sitt offensiva spel. Det är svårt att vara kreativ när man är väldigt styrd och kanske borde an lätta på det defensiva tänket i spelet med puck för att producera bättre framåt. Hur som helst så tyckte jag att Luleå var ett roligt lag att se, men jag förstår att dom som går på hockey för att se mål inte tyckte det.

Skellefteå  AIK

Skellefteå gjorde återigen en bra säsong och visade att fjolårets topp-placering inte var någon engångsföreteelse. Trots att man tappat tunga namn inför säsongen så gjorde man några smarta värvningar och satsade, precis som Brynäs, på ett gäng unga spelare. Som Brynäsare gläds jag framförallt åt att Joacim Ericsson gick in och tog förstaspaden i SAIK. I Skellefteå måste jag ge beröm åt Anders Forsberg som sedan han kommit till laget gjort dem till ett topplag. Skellefteå föll till slut på på målsnöret och gav bort SM-Guldet i de första SM-finalerna. Ingen av de stora stjärnorna klev egentligen fram och SAIK var en statist i Brynäs SM-guldssaga. Har man lite tur med skador, målvaktsspelet och motstånd (ingen Silfverberg) så kan man knipa guldet nästa säsong. Det är dock oklart om Jocke Ericsson blir kvar och då är frågan om Hadelöv är målvakten som kan vinna guldet till Skellefteå…

HV71

HV71 är alltid bra. Det spelar ingen roll om halva laget anses vara föredettingar, andra halvan är skadade och ersättarna kommer direkt från juniorlaget. HV71 är starka. Efter en svag säsongsinledning som berodde på den tragiska bortgången av Stefan Liv mitt under försäsongen så kom HV tillbaka och knep hemmaplansfördelen i kvarten. Där tog det stopp mot ett lag med liknande organisations- och lagstruktur, nämligen Färjestad. Faktum är att Davidsson, Petrasek & co inte är lika bra som de en gång varit, men faktum är också att HV71 är ett av Elitseriens rikaste lag och har råd att värva klass-spelare. För mig har det känts som att medelåldern är lite väl hög och pondusen som man en gång haft har börjat försvinna. Kanske var säsongen ett mellanår för HV men den gyllene generationen börjar bli gammal och föreningen måste hitta en riktning för att ha någonting att luta sig tillbaka på när kontinuiteten med den gyllene årgången inte längre är nyckeln till framgång. HV var visserligen på gränsen till semifinal, men med HV71-ögon så är det ett misslyckande.

Brynäs

Brynäs är såklart säsongens framgångssaga. Efter år av harvande i botten av tabellen och kvalseriespel så har man de senaste åren byggt upp en framgångsrik förening. Den ungdomssatsning som startade för ett flertal år sedan bär nu frukt och Brynäs har blivit en stabil förening. Brynäs säsong går jag dock in på närmare i framtida inlägg.

Frölunda

Frölunda startade säsongen mycket bra och visade sig snart vara närmast oslagbara på hemmaplan. Efter år av spenderande så har Göteborgarna äntligen börjat tänka när de värvar och har i år satsat på att ha en hög andel spelare med Frölunda-hjärta. Förre säsongens Brynäsare, Magnus Kahnberg, är en av de Frölundaspelare som fått en nytändning och presterat mycket bra i vinter. Med tanke på de senaste säsongerna ser jag säsongen som ganska lyckad. Man förlorade trots allt mot mästarna och gav dem en match. Tyvärr för Frölundas del så lade ”Kenta” för mycket fokus på domarna i slutspelet vilket tog fokus från lagets spel. Kentas grinande efter varje domslut talade om för hans lag att han inte trodde på dem. Agerandet sade laget att de inte kunde vinna utan hjälp från domare. Tyvärr har även efterhandsdiskussionen för Frölundasupportrars del handlat om domarinsatsen trots att man egentligen inte var nära att slå ut Brynäs. Om också lagledningens analyser går ut på samma sak så blir det ingen förbättring till nästa säsong och därmed ingen semifinal.

Färjestad

Precis som HV71 så är Färjestad ett ständigt topplag. När man tappar topp-spelare så ersätts de nästan uteslutande av andra topp-spelare. I år gjorde man dock ett stort misstag – man värvade Niklas Czarnecki. Czarnecki har tidigare tränat ”underdogs” som ofta överpresterat på grund av en tight defensiv och bra kämpaglöd. När Czarnecki kom till Karlstad så tog han över ett lag som ska föra matcher och spela en offensiv hockey. Det visade sig direkt att dessa två hockeyfilosofier inte går ihop och Färjestad hade stora problem i sitt offensiva spel. Trots bristande produktion så förlorade man bara ett fåtal matcher, men firma Rundqvist/Loob fick ändå nog. I slutändan slutade man på samma position som man hade när Czarnecki fick sparken, och sanningen är nog att Czarneckis ishockeyfilosofi inte alls passar sig i Färjestad. Men det är också ett faktum att säsongens upplaga av Färjestad inte är lika bra som föregående års och det var därför logiskt att man ”endast” nådde semifinal. I kvartsfinalen stod FBK för en riktigt stark vändning mot HV71, men när semifinalerna inleddes visade det sig snart att Brynäs var snäppet bättre.

AIK

AIK har precis som föregående år levt på fyndvärvningar och Viktor Fasth. Ni som följt Brynäsbloggen ett tag vet att jag skrev mycket om Gynge när han tillhörde Brynäs och tyckte att man borde satsa på honom, men det tog några år innan Gynge på allvar slog igenom i Elitserien. Nu var han en av de värvningar som hjälpte AIK till slutspel och där återigen skrällde. För i slutspelet slog man, precis som förra året, ut seriesegraren som i detta fall var Luleå. I längden visade det sig dock, precis som förra året, att AIK inte riktigt räckte till. Man har en av Elitseriens bästa tränare och en av seriens bästa målvakter, men det krävs en större bredd för att ta guld. Säsongen 12/13 kommer både Melin och Fasth vara borta och då tror jag att AIK kommer få det väldigt svårt. Men det är ett helt annat blogginlägg…

MoDo

Efter förra säsongens fiasko så fick MoDo, med Markus Näslund i spetsen, bygga nytt. Samuelsson och Tellqvist värvades och MoDo sökte före detta NHL-spelare för fullt. Det räckte hela vägen till slutspel vilket får ses som ett fall framåt. I slutspelet hade man ingen chans att avancera, men med tanke på att säsongens MoDo var ett nybygge så tycker jag ändå att de kan vara nöjda med sin säsong. Lite oroande är det att man verkar bygga nytt även inför nästa säsong, men det kanske tar ett par år att hitta ett vinnande koncept. Jag tycker att MoDo ska satsa hårdare på sin ungdomsverksamhet, som har varit deras stora konkurrensfördel de senaste 20 åren, och på så sätt bygga från grunden. Jag är också väldigt skeptisk till Samuelsson som tränare eftersom han har ett transatlantiskt synsätt på hur hockey ska spelas. Den filosofin har tidigare visat sig ineffektiv på stor rink, och om man ser till vilka lag som klarat sig bäst den här säsongen så har det varit spelande lag som håller puck.

Växjö

När Växjö gick upp i Elitserien så trodde jag precis som många andra att de skulle bosätta sig i botten av tabellen. Säsongen startade precis som för många andra nykomlingar med en tidig formtopp som någon form av eufori efter avancemanget, för att sedan ha en nedåtgående formkurva. Växjo har dock värvat bra och varvat smarta värvningar med dyra toppspelare. Det verkar som att man haft en väldigt stark ekonomi, vilket ofta krävs när nykomlingar vill kontraktera topp-spelare. I slutändan räckte det inte riktigt till slutspel, men jag tycker ändå att det är starkt att som nykomling hamna i ingenmansland. Det brukar inte vara ett långsiktigt koncept att satsa på dyra värvningar som i många fall är halv-chansningar, men om Växjö kan få en viss kontinuitet och ett par toppspelare som stannar mer än en säsong så kan man etablera sig i Elitserien.

Linköping

Linköping är ett av årets bottennapp. Hlavac och Hlinka presterade inte som de har betalt att prestera och då var det nära att gå åt h-vete. Linköping är till stor del ett köpelag men har på senare år också haft en framgångsrik juniorverksamhet. Kanske kan man bygga vidare på detta. Lite roligt tycker jag att det är att ”de fyra stora” inte längre är självklara slutspelslag och att världsordningen, i Elitserien, håller på att skrivas om.

Djurgården

Djurgården är tveklöst årets stora besvikelse. Inför säsongen tippades stockholmarna bli ett topplag och när säsongen var slut så hade man åkt ner i Allsvenskan. Det är en stor skräll och egentligen oförståligt när man ser till lagets trupp. När Djurgården blev klara för kvalserien så trodde jag och många andra att man skulle dominera och visa vilken stor skillnad det är mellan Elitserien och Allsvenskan. Det måste ha låst sig helt, psykiskt, för spelarna och då slutade det som det gjorde. Kanske beror det på den höga medelåldern och att många ur-Djurgårdare inte presterat som förväntat, men sanningen är att man var nära att slippa kvalserien och att en dålig säsong avslutades med en urusel kvalserie. Nu får Djurgården ta nya tag i Allsvenskan och numer är Färjestad och Brynäs de enda Elitserielag som alltid startat i Elitserien. Jag tippar att DIF är tillbaka i svensk hockeys finrum om 1-3 år. Å andra sidan är det vad många sagt om Leksand.

Timrå

Timrå påminner mycket om AIK och Växjö. Man har till stor del förlitat sig på dyra utländska värvningar som varit lite utav chansvärvningar. I år hade man stora ekonomiska problem och hade därför bara råd att värva någon enstaka namnkunnig spelare. Det räcker inte, och precis som alla ”experter” tippat så blev Timrå sist i Elitserien. Personligen anser jag att det till stor del beror på att man kört budgetvarianten på sin målvaktsuppsättning. Målvaktspositionen är så viktig att två tveksamma målvakter kan vara dödsstöten för ett dåligt lag och så var även fallet för Timrå. I slutändan klarade man sig kvar på grund av att man kunde fokusera på sin uppladdning på Kvalserien ganska tidigt och för att skillnaden mellan Elitserie och Allsvenska lag är ganska stor. Ett bottenlag i Elitserien, som Timrå, håller väldigt hög Allsvensk standard. När lag som Djurgården åker ur så är det snarare av psykologiska anledningar. Med tanke på sina ekonomiska problem så lär Timrå bli ett bottenlag även nästa säsong men med en starkaremålvaktssida så kan man, om puckarna studsar rätt väg, slippa ännu en kvalserie.

 

Glöm inte att prenumerera på bloggen via e-post här till höger. Då får du ett e-postmeddelande när ett nytt inlägg publiceras. Det går även bra att följa Brynäsbloggen på twitter, också här till höger, så ser du även där när ett nytt inlägg skapas.

Sverige får se semi från TV-soffan

Publicerat av
Svara

Ja det skulle ju bli så bra med alla NHL-spelare som kom hem och skulle göra publiken glad. Men det är bara att konstatera att de är klart överreklamerade. De såg ofta allmänt tröga  ut i förhållande till tjeckerna. Som spelade klokt och kunde blixtra till när det behövdes. De hade sin vanliga defensiva stil med vassa kontringar. Ett spelsätt som de alltid har haft och hade även nu.

Jag såg några av Tjeckiens matcher i gruppspelet. Tänkte att de inte har någon chans kanske att ens gå till kvartsfinal. Men där hade jag fel. När det verkligen behövs då är tjeckerna bra. Då tar de i det lilla extra som avgör till deras fördel. Smart och effektivt.

Mårts kanske har gjort sin sista turnering som coach efter årets VM. Någon måste ju bli syndabock. Men syndabockarna borde i matchen mot Tjeckien ha varit domarna som var skandalöst dåliga. Inte en tjeckutvisning efter alla situationer som borde ha resulterat i sådana. Skicka hem de odugliga domarna och ta inte med dem i fortsättningen i någon turnering.

Jag vill inte direkt säga att svenskarna spelade dåligt. De hade också en utmärkt målvakt och ett bra försvar emot sig. Ja ofta var hela tjecklaget ett försvar. Däremot sätter jag ett frågetecken för Fasth. Var det ett misstag att sätta honom i målet? Ja jag tror det. Likaså som att lita för mycket på att plocka in jag tror det var 16 penningstinna spelare utanför elitserien var det ett misstag att sätta in Fasth i kvarten. Han har varit ojämn och ojämn också i humöret och borde ha stått över. Det känns som om uppgiften var lite för stor för honom.

Av brynässpelarna gjorde Järnkrok en bra turnering. Likaså Johan Larsson när han var inne. Däremot var Silfverberg inte att känna igen. Verkade vilse i sin landslagströja och tagen av stundens allvar. Att vara bäste spelare i elitserien är inte liktydigt med att också göra en bra insats i landslaget. Där har han sällskap med alla NHL – och KHL-spelare.  Ekholm borde ha fått spela. Han har säkert gjort lika bra om inte bättre ifrån sig än flera andra försvarare. Jag tror att det ska vara med fler ”hungriga” spelare än spelare som redan nu är överetablerade.  

Om några timmar börjar den ena semin mellan Tjeckien och Slovakien.  Den ska bli kul att se. Roligare hade det varit om det överreklamerade svenska laget hade spelat. Men vi får vänta till nästa år och komma igen. Världen, livet och hockyn går vidare även om Sverige är utslaget.

 

Dåligt Brynäs

Publicerat av
Svara

2 av de spelare som kanske inte var de som utmärkte sig mest men de som lojalt ställde upp för laget har nu fockats.

Jag tycker att det är dåligt. Otacksamt.

Rhodin visade fina takter. Han kunde göra mål i slutspelet och kunde spela fysiskt. Han visade att han var hemma i Brynäs och ville stanna kvar. Han hade stora utvecklingsmöjligheter. Men det såg tydligen Timrå och inte Sundlöv.

Jonathan Carlsson var backen som alltid var i reserv. Han ställde lojalt upp och gjorde defenitivt inte bort sig när han spelade. Han berömdes av Jonsson som en lojal lagmedlem.

Mycket dåligt av Brynäs att inte visa dessa sin uppskattning.

Men det kanske var dyra nyförvärv som hägrade? Som inte kanske har samma lagkänsla som Rhodin och Carlsson. Som också kanske kommer att visa sig?

Guld till Brynäs i match 6

Publicerat av
Svara

Jag tycker det är bra att guldmatchen avgjordes av den bäste målgöraren och bäste spelaren i Brynäs och den bäste målgöraren på backsidan. Silfverbergs skott till 1-0 var rent av magiskt. Och Gunderssons 2-0 i tredje perioden var just ett sånt där klurigt, skickligt och intelligent backskott som har gjort oss glada hela säsongen.

I första perioden blev jag orolig. Det var Skellefteås period och de hade många chanser att ta ledningen. Brynäs stack upp då och då och var inte ofarliga. Men trycket hade Skellefteå. Svedberg var lysande och rena väggen. Förresten hela matchen var han suverän. Den bäste spelaren i Brynäs i kväll målgörarna får ursäkta.

Skellefteå började också andra perioden i samma stil. Genom 2 PP kom Brynäs in i matchen och tog över perioden. Silfverbergs kanonskott och ledningsmål för Brynäs kom som en blixt från klar himmel. Jag har sällan eller aldrig sett en spelare med sånt fint skott. Det var ett handledsskott men knallhårt. Finns någon spelare nånstans med ett så bra skott?

I tredje fortsatte Brynäs att dominera och skapa chanser. Då Brynäs blev bättre i matchen fick inte Skellefteå lika stort utrymme för sitt eget spel som de hade i första perioden. När Gunderson sköt 2-0 och bara 8 minuter var kvar av matchen förstod man att guldet var nära. I 17:e minuten blev en skellefteåspelare utvisad då hans klubba hamnade i ansiktet på Silfverberg. Då var guldet så gott som klart.

Jag har sett matchen i lugn och ro hemma då det inte var min tur att gå ikväll. De andra 2 som jag delar biljetter med har inte kommit hem än när jag skriver det här. Hoppas de har trevligt på rinken. Såg att den skulle ha öppet till 02.00 i natt.

Renberg kommenterade på svt i hockeykväll och på fråga om varför Brynäs vann guld sa han ungefär så här. Laget har i finalserien haft den bäste målvakten Niklas Svedberg. Brynäs har spetskompetens förutom målvakten Jakob Silfverberg och på backsidan Mattias Ekholm. Renberg menar att vi får inte se en sån bra spelare i elitserien igen som Silfverberg. 

Guldet är först och främst en oerhört bra laginsats. Jag håller med Renberg om lagets spetskompetens. Jag skulle kunna nämna fler spelare än de 3 ovan men jag vill framhålla en till. Det är Gunderson. Det var den bästa värvningen den här säsongen. Målgörare med klurigt intelligent skott. Men också en mycket bra defensiv back som också klarar av det fysiska spelet bra. 

I kväll gjorde Borken en tvärvändning. Han berömde Ekholm i de senaste matcherna. Bra Bork. Skillnaden mellan oss andra och dig är att vi sett Ekholms kapacitet hela säsongen och inte bara i de senaste matcherna. 

Nu återgår livet till det normala igen. Slutspelet har varit samtidigt både roligt och pressande för oss brynäsfans. Vi kanske inte på ett tag får uppleva ett lag som årets. Nu försvinner flera till NHL och några går till andra elitserielag. En sak är jag säker på i alla fall och det är att det blir svårt att ersätta Silfverberg, Ekholm, Larsson, Wännström m.fl. Det finns inte hur många ungdomar som hellst i föreningen som kan ersätta dem nästa säsong. Och knappast andra värvningar heller även om några intressanta namn är på gång. Det ska bli intressant om Jonsson även nästa år säger till hösten att han ska vinna guld med Brynäs igen.

Jag måste också berömma Skellefteå som aldrig gav upp i finalserien trots 0-3 i matcher. Tidvis spelade de en mycket underhållande hockey. Det var verkligen nervdallrande att uppleva de perioder när de hade ett stort tryck i brynäszonen.

Tack Brynässpelare för en mycket underhållande säsong med många bra matcher i Läkerolen och framför TV-rutan. Och grattis till guldet.

Lite jävlaranamma efterlyses av Brynäs

Publicerat av
Svara

Nu är det äntligen dags att sätta punkt för finalserien. I morron hemma i Läkerolen eller tablettasken som en del kallar arenan för. Skellefteå har genom urusla domarinsatser som i går då allt var utvisning för Brynäs och Skellefteå kom undan med det mesta kunnat vinna några matcher. Fy f-an vilken skandalöst dålig domarinsats. 

Den smilande gnällspiken till coach i Skellefteå har verkligen fått domarna med sig. Han har gnällt i allt. Det är f-an i mig rekord den här säsongen.  Till och med fröken Wallin har här sin överman.

Nu är det dags att Brynäs spottar upp sig. Första perioden i går var under all kritik. Och för många individuella misstag i matchen som helhet. Skyttet är sämre riktat än på länge. Det är för många lätta utvisningar även om de flesta är resultatet av kitsliga enögda domare. Det är dags för en allmän uppryckning. Också mentalt. ”Nu jävlar ska vi vinna i morron. Punkt slut.”  Ungefär så vill man höra. Och sluta tyck synd om er själva. Det är det skellefteåtaktiken går ut på. Att få ner humöret.

Sätt punkt nu i morron så kommer alla fula spelare i Skellefteå och gnällspiken i båset att få åka hem som förlorare. Och att clownen Wikegård som igår rådde skellefteåspelarna att köra klubborna ner i halsen på brynässpelarna blir arbetslös i TV-rutan. Det är det som han är mest rädd för. Skulle någon säga så som han sa om att köra klubborna ner i halsen på någon ute på stan skulle det bli åtal. Egentligen borde sånt anmälas.

 

Brynäs en stolpträff från guldet

Publicerat av
Svara

Då har Brynäs förlorat sin första finalmatch i SM-slutslepet 2012. Media jublar och skriver om SAIKs vändning. Jag skulle snarare säga att om någon, inför finalserien, skulle sagt åt mig att Brynäs skulle vinna fyra raka matcher så hade jag skrattat åt deras okunniga påstående. Visst, jag trodde också att Brynäs skulle vinna igår, men en förlust är inte hela världen när den såg ut så som den gjorde i går.

Brynäs var närmare segern och hade bland annat en straff i stolpen och ett jätteläge i förlängningen. Istället hade SAIK denna gång marginalerna på sin sida och fick ett felaktigt domslut med sig (vem ska nu gråta ut i media?) och lite otur med studsen vid sista målet. SAIK gjorde en bra match och har haft oflyt, och jag unnar dem en seger.

SAIK har övergett sitt eget spel för att anpassa sitt spel för sin motståndare. Precis som Frölunda och Färjestad försöker man spela hårt, småfult och med mycket kampmoment – annars kallat grishockey. Det fungerade inte för Frölunda eller Färjestad, och jag tror inte att det kommer att fungera för Skellefteå heller. Brynäs har gång på gång visat att man klarar av att möta den typen av spel. Inte heller gnället på domarna, som varit en taktisk ingrediens från alla slutspelsmotståndare, kommer att fungera. I och för sig får det effekt på så sätt att motståndarna ofta blir förfördelade och Brynäs filmningar (som borde upphöra) uppmärksammas medan motståndarnas dito inte gör det, men Brynäs har så pass bra BP att man klarar det ändå. Som Brynäsare är jag istället stolt över att Tommy Jonsson inte gråter ut i media a la Forsberg.

För Brynäs gäller det att inte falla in i grishockeyn allt för mycket. Som spelförande lag, och det skickligare laget, bör man fokusera på att spela hockey. Självklart måste man stå upp, men man bör söka den tekniska och fartfyllda hockey som man är bra på när man har pucken istället för att försöka ”ge igen” eller söka upp situationer där man kan spela fysiskt.

Jag hoppas att Brynäs vinner SM-Guld på tisdag. Förlorar man även där så blir det nervöst och då kommer jag antagligen att misströsta. Men faktum är att Brynäs är bättre än Skellefteå och det borde räcka till vinst. Trots allt var man en stolpträff från guldet redan igår.

———————————————————————————–

Kommunen har satt upp en skylt där man gratulerar Brynäs till SM-Guldet. Jag antar att den sattes upp i förberedande syfte och blev övertäckt ASAP, men att media vinkar det till att man redan tagit ut segern i förskott. Hur som helst så var det klantigt gjort av kommunen – man ska ALDRIG ta ut någonting i förskott. Skulle Brynäs förlora den här finalserien så kommer kommunen, med all rätt, att få svidande kritik.

———————————————————————————–

Granström är oerhört nyttig i slutspelet och har så varit de senaste åren. Jag hoppas att han stannar i Brynäs.